Sveriges hantering av coronapandemin - del 4: Nästa pandemi

Den här texten är indelad i fyra delar: del ett om kritiken, del två är en fördjupning, del tre handlar om Sverige och krishantering, och del fyra (den här) om vad vi kan göra till nästa pandemi.

 

Hela podden finns på SoundCloud (del fyra börjar vid 2:05:39)

QPMR · Coronapandemin - Hela

Genrep

Den här texten har argumenterat för att Sveriges hantering av pandemin har haft stora brister: de ansvariga utgick ifrån att sjukdomen skulle bli mildare än den var, eller inte komma hit alls. Man har haft fel om centrala parametrar som smittsamhet, sjuklighet, mörkertal, immunitetsnivåer, asymtomatisk och presymptomatisk smitta, smittvägar, åtgärders effekt, reagerade för sent, struntade i en massa saker, och kapitulerade som enda industrialiserade land i världen till flockimmunitet genom smittspridning, vilket man nu försöker släta över. Vi satte hela vår tilltro till en handfull tjänstemän, som inte fick ifrågasättas om de hade rätt.

Rätt sätt att se på covid-19 är, tror jag tyvärr, som en generalrepetition för något värre. Det har inte saknats varningar. Zika, Ebola, Sars, Mers. Alla borde ha varit alarm för världens länder att se över pandemiplaner, men nästan alla har tryckt på snooze varje gång. Bill Gates höll ett TED-talk om pandemiberedskap 2015, och varnade för att vi inte var förberedda. Det var uppenbarligen för döva öron. Den här gången måste det bli annorlunda, och det finns förstås gott hopp om att det blir så. För covid-19:s väckningsalarm kan ingen missat.

Efter det här måste vi förbereda oss, på riktigt, för att det kommer en ny pandemi, som kan vara betydligt värre. För det är i princip garanterat att det händer igen. När det händer, är det ingen som vet. Det är osannolikt att det dröjer längre än en generation eller två, men den kan också komma nästa år. Så gör pandemiberedskap till en valfråga. Kräv det av politikerna, efterfråga det som medborgare. Annars kommer vi står här utan skyddsutrustning till vårdpersonalen nästa gång också.

Det säger sig självt att en pandemi är en situation där det kommer kosta och svida i någon form, hur man än gör. Olika intressen och grupper ställs mot varandra. Men det går förstås ändå att göra olika bra ifrån sig. När Storbritannien först, liksom vi, var inne på flockimmunitet, men först när första vågen redan var ett faktum, stängde ner, fick de det sämsta av båda världar: enormt mycket smitta, men också hela kostnaden för lockdown. Hade de gjort lockdown tidigare hade den kostat lika mycket (eller mindre, eftersom den kanske inte behövt vara lika länge), men de hade sluppit mycket av smittan. Men om man förbereder sig ordentligt, kanske det inte behöver svida så mycket alls.

 

Uppenbara lärdomar

Steg ett i just våra förberedelser är förstås att bena ut vad som har hänt under den här pandemin, och varför. Jag har här försökt ge mitt bidrag till den diskussionen. Men om vi kan vara överens om att det funnits brister i hanteringen i Sverige, är frågan: vad är det vi kan förbättra?

Några saker torde vara uppenbara:

• Ha beredskap, på riktigt
• Ta det på allvar
• Agera tidigt
• Säg som det är
• Ha ett öppet sinne
• Lägg undan prestige
• Utnyttja all tillgänglig expertis
• Ha en tydlig ansvarsfördelning
• Se till att ha väloljade beslutsvägar

När det gäller specifika åtgärder får man inte dra den förhastade slutsatsen att vad som fungerat i den här pandemin automatiskt kommer vara vettigt under nästa. Jag har sett uttalanden i stil med ”ja, vi vet i alla fall att vi inte ska stänga skolorna nästa gång”.Men om dödligheten bland unga visar sig vara 10 %, lär få föräldrar vilja skicka sina barn till plugget. Och även om denna eviga handtvätt varit tämligen ineffektiv i kampen mot covid, och det hade varit betydligt bättre med munskydd, behöver det kanske inte vara sant nästa gång, även om luftburna pandemier oftast verkar vara de som ställer till med störst problem.

Utöver listan ovan låter det som en god idé att vara självförsörjande på fler saker, som sjukvårdsmateriel. Att ha egen vaccintillverkning låter också som en god idé. Men det finns många fler bra saker vi kan göra. Jag kommer snart till det.

Goda föredömen

Det är verkligen inte bara Sverige som har skäl att vara självkritiskt. Sanningen är att nästan alla länder var otillräckligt förberedda för en pandemi av den här omfattningen, underskattade problemet, agerade för långsamt och fick istället dra i nödbromsen i elfte timmen. Men några länder var på tårna direkt.

Vietnam

Tillsammans med andra länder i Sydostasien hade Vietnam erfarenheterna från SARS-utbrottet 2003 fortfarande i minnet. Det gjorde att de var ordentligt förberedda. De reagerade snabbt, skärpte gränskontrollerna mot Kina och genomförde en mycket rigorös smittspårning. Premiärministern gick tidigt ut och förklarade krig mot covid-19, beskrev epidemin som ett nationellt nödläge och att det var prioriterat att rädda människoliv över ekonomiska förluster. De hade under långa perioder inga inhemska fall, trots en befolkning på nästan 100 miljoner på en yta mindre än Sveriges och trots en lång gräns mot Kina där det hela började.

Men även för Vietnam har deltavarianten visat sig vara för svår, och de har nu fått en omfattande våg av fall, vilket vi bör se som en varning. Landet är en betydligt svagare ekonomi än länderna i EU och har haft svårt att hävda sig på vaccinmarknaden. Istället har de utvecklat ett eget vaccin, Nanocovax, men har inte hunnit skala upp produktionen tillräckligt snabbt för att hinna före delta. De har än så länge en betydligt lägre andel vaccinerade än vad vi EU-länder har.

Nu är ju Vietnam en kommunistisk enpartistat, och saker som att kritisera regimen är synonymt med långa fängelsestraff, och pressfrihet är ett okänt begrepp. Så allt är förstås knappast en dans på rosor i Vietnam. Men utifrån det lilla jag läst, verkar de ha gått betydligt mildare fram än t.ex. Kina.

Sydkorea

Sydkorea är ett annat framgångsrikt och mer demokratiskt exempel. De hade aldrig någon lockdown, utan gick tidigt stenhårt in för testning och smittspårning. De har till och med lyckats hålla delta hyfsat i schack, så långt, trots en befolkning på över 50 miljoner på en yta lite större än Götaland.

Taiwan

Taiwan, även det en demokrati, var ännu snabbare. På nyårsafton 2019, samma dag som Kina rapporterade det första fallet, införde de hälsokontroller av alla flygpassagerare från Wuhan. Man började snabbt producera munskydd, och införde till en början exportförbud på dessa. När man säkrat det inhemska behovet började man donera masker till länder som då hade stort behov, bland annat Sverige.

Man hade vid årsskiftet 20/21 800 fall och sju döda, på 24 miljoner invånare. Man fick ett utbrott i maj med ca 15 000 smittade och 800 dödsfall, men fick kontroll på det, med samma beprövade metoder: munskydd, tester, smittspårning och isolering. De har för all del fördelen av att vara en ö-nation, men är ett av världens mest tätbefolkade länder och har aldrig haft någon lockdown.

Japan

Japan är ett annat. De har ungefär lika många dödsfall som Sverige, men befolkningen är 12 gånger större. Det är också det land i världen där högst andel av befolkningen är över 65, vilket gör det än mer anmärkningsvärt. En stor del av befolkningen är dessutom koncentrerad i storstäder, som i och kring Tokyo, med uppåt 40 miljoner invånare i storstadsområdet. En del av förklaringen till att de ändå lyckas så bra står kanske att finna i att de har en mycket samarbetsvillig befolkning: i stort sett alla bär munskydd frivilligt. Kollektivets bästa är centralt i Japan. Men även Japan har fått svårt med deltavarianten, och fallen har stigit under sensommaren. Kanske har man, lite som i Sverige, förlitat sig lite väl mycket på frivillighet.

Det vore bra om vi prestigelöst kan studera vad dessa länder gjort, istället för att nöjt luta oss tillbaka eftersom vi alltid kan hitta något ställe där det gått sämre.

 

Bioterrorism

Få personer idag har möjligheten att ha ihjäl många miljoner människor: i princip statsöverhuvuden i länder med tillgång till kärnvapen. Men den skaran kan snart utökas till betydligt fler.

SynBio, syntetisk biologi, är en exponentiell teknologi, på samma sätt som hur datorkraft utvecklats: förbättringen är inte linjär, utan fördubblas under ett visst tidsintervall. Human Genome Project kostade tre miljarder dollar 2003. Nu kostrar det 300 dollar att sekvensera ett mänskligt genom. Det är en reduktion på en faktor tio miljoner på mindre än två årtionden.

Smittkoppor, en extremt smittsam sjukdom med hög dödlighet, har plågat mänskligheten under minst 3000 år och som dödade 300 miljoner människor bara under 1900-talet, men kunde – som första sjukdom - förklaras utrotad 1980 efter en lång kamp med omfattande vaccinationsprogram. Numera finns viruset bara kvar i laboratorier. Varför, kan man fråga sig. Den sista som avled av smittkoppor, gjorde det i samband med en labbläcka.

Hästkoppor, som är nära släkt med smittkoppor, men ofarligt för människor, återskapades i labb 2016. Kan man skapa det ena, kan man skapa det andra. Antalet människor i världen idag som kan klara av uppgår kanske till några hundra, men de riskerar genom den tekniska utvecklingen att bli exponentiellt fler.

Och forskare tog 2011 fram en luftburen variant av fågelinfluensa, med 60 % dödlighet, mest för att se om det gick. Dessa experiment genomfördes inte ens på labb med den högsta säkerhetsklassningen, som är fyra, utan på labb med nivå tre.

Risken är alltså att ett farligt virus antingen slipper ut från labb av misstag (som kan varit fallet med covid-19), eller att någon illvillig person eller grupp får för sig att skapa ett och släppa ut det över världen med flit.

Från många av de massmord som skett, kanske främst i USA, verkar det stå klart att det som hindrat gärningsmännen från att ha ihjäl fler inte är återhållsamhet eller medlidande, utan räckvidden hos den teknologi de haft till förfogande. Dessa är oftast skjutvapen, vilket begränsar hur många en våldsverkare hinner ha ihjäl innan polisen kommer. Så det finns skäl att tro att det finns personer, även om de är få, som skulle vilja ha ihjäl miljarder människor, eller kanske alla, om de bara kunde. SynBio kan ge dem möjligheten.

Det behöver väl knappast sägas att en respons liknande den vi haft mot covid, vilket redan det verkar ha varit värre än något våra ansvariga för smittskydd planerat för, vore fullständigt katastrofal mot något sådant som ett luftburet fågelvirus, med minst 50 gånger högre dödlighet. Det skulle betyda slutet för civilisationen som vi känner den.

Beredskap mot pandemier, och säkerhetsmekanismer kring SynBio, är alltså något det verkar förnuftigt att avsätta ordentliga resurser till. Vi lägger många tiotals miljarder på militärt försvar, men det finns få militära scenarier, förutom globalt kärnvapenkrig, där halva jordens befolkning dör. Men det är tänkbart i en pandemi. Världen lägger 70 miljarder dollar årligen på kärnvapenprogram, och 2000 miljarder dollar på militären totalt. Kanske kunde en del av dessa läggas på pandemibekämpning istället.

 

Ett framtida skydd

Globala problem kräver globala lösningar. Det finns en hel del världens länder skulle kunna göra för att stärka sina smittskydd, redan med befintlig teknik. Detta skulle inte ens behöva bli särskilt dyrt, i synnerhet inte jämfört med kostnaden att inte göra det. Bara den återkommande säsongsinfluensan kostar globalt hundratusentals liv och flera hundra miljarder om året, och kostnaden för coronapandemin lär landa på tiotals biljoner dollar.

Bill Gates tar upp fem punkter i sitt TED-talk:

• Stärk sjukvårdsystemen, främst i fattiga länder, så de har resurser att upptäcka utbrott snabbt
• En dedikerad medicinsk reservkår, redo att bekämpa utbrott
• Samordna denna med militären, för genomförande av storskaliga insatser
• Germ games: simuleringar för att kartlägga brister och hål i skydden
• Ökad investering i forskning & utveckling när det gäller vaccin och diagnosticering

En ännu mer uttömmande genomgång görs av Rob Reid, i avsnittet ”Engineering the apocalypse” på Sam Harris podcast. Jag kan rekommendera både podcasten och det specifika avsnittet. Han har också en fempunktplan för ett globalt immunsystem för att minska risken för framtida pandemier:

1.     Gör det svårare för illasinnade att begå bioterrorism. Utvecklingen går åt att det snart kommer finnas apparater, mer eller mindre för hemmabruk, som kan sekvensera DNA. BioXP är ett tidigt exempel. Den utvecklingen kan ha fantastiska uppsidor för medicinen, men är också förknippad med stora risker. Om någon försöker använda den till att skapa farliga virus, vore det bättre om den vägrade och istället kontaktade säkerhetspolisen. Det finns ett konsortium, IGSC, som verkar för biosäkerhet, men det är frivilligt för tillverkare att ansluta sig och följa deras riktlinjer. En bra början är att göra det obligatoriskt.

2.     Övervakningssystem. Förhoppningen är att kunna upptäcka nya smitthärdar så tidigt att de aldrig hinner spridas. Några exempel:
Trender i googlesökningar kan ibland upptäcka utbrott veckor innan fallen dyker upp inom vården.
Sentinel, som bygger på lärdomar från Ebolaepidemin, är under utveckling i Nigeria, bygger på datainsamling på tre nivåer (lokalt, regionalt och centralt) och ska kunna identifiera alla kända virus inom en dag, de vanligaste inom en timme, och tidigare okända virus inom en vecka.
Bioaerosolteknik, som går ut på att kondensera vattenånga ur luft, och analysera det genetiska material som fanns i luften. Proverna behöver idag samlas in från stationerna, men kan i framtiden kanske analyseras direkt i maskinen. Dessa detektorer kan placeras ut på strategiska ställen, som på flygplatser, i tunnelbanor och i gallerior.
Spektrofotometri är en annan teknik för att uppnå samma sak: att med hjälp av laser identifiera gaser och partiklarna i dem. Vår utandningsluft förändras när vi blir sjuka, en analys av den skulle ge ett fantastiskt varningssystem. I framtiden kanske vi har en sådan pryl kopplad till vår telefon.

3.     Gör samhället mer motståndskraftigt mot smitta. Här finns flera intressanta förslag. UV-ljus dödar virus effektivt, men kan också ge hudcancer. Men eventuellt är en viss våglängd av UV-ljus ofarligt för människor, men ändå effektivt mot virus.
Kartlägg effekten av befintliga vaccin bättre. Det finns t.ex. indicier på att vaccinet BCG, som i många länder ges mot tuberkulos, kanske haft viss effekt på covid-19. Det låter som en angelägen fråga att reda ut, men det har tydligen varit svårt att finansiera.
Ta fram system med billiga tester som kan tas hemma, och som kan detektera flera sorters virus.

4.     Besegra virus. Genom massiv investering i utveckling av vaccin och mediciner kan vi både bli bättre förberedda för nya utbrott, och kanske en gång för alla få bukt med dem vi redan har, som säsongsinfluensa. De vaccin som finns mot den är dels väldigt specifika, vilket gör att nya doser behövs för varje ny variant, och ger ett relativt dåligt skydd. En bredspektrumvariant skulle kunna skydda mot både gamla och nya varianter.

5.     Stoppa utbrott om de ändå uppstår. De kan utgöra hot av samma skala som krig, och bör tas på allvar därefter. Några metoder: underlätta karantän, så att smittade inte behöver exponera dem de annars bor med, t.ex. genom att konvertera vissa hotell till boenden för exponerade. Upprätta lager av personlig skyddsutrustning, centralt och/eller i varje hem, och gör den obligatorisk att bära i händelse av allvarlig smitta. Det skulle motverka brist, priskrig, hamstring och förfalskningar som vi såg en del av under den här pandemin.
Om något årtionde kan det också bli möjligt att själv, eller åtminstone lokalt, framställa vaccin m.h.a. DNA-printers.

 

Det finns alltså väldigt mycket vi kan göra. Nästan alla insatser gäller både för smitta som uppstår naturligt, och vad som kan tänkas ske p.g.a. bioterrorism. Om vi genomför ens en del av det på listan kan det ge fantastiska vinster för människors hälsa, och spara enorma summor pengar. Men först måste vi lyckas enas om att det är angeläget.

Tack för att ni lyssnat!

Sveriges hantering av coronapandemin - del 3: Sverige och krishantering

Den här texten är indelad i fyra delar: del ett om kritiken, del två är en fördjupning, del tre (den här) handlar om Sverige och krishantering, och del fyra om vad vi kan göra till nästa pandemi.

 

Hela podden finns på SoundCloud (del tre börjar vid 1:27:14)

QPMR · Coronapandemin - Hela

Den udda fågeln

Vid årsskiftet 20/21 var det i hela värden bara vi och Nicaragua som inte hade några rekommendationer om munskydd offentligt. Inrapporteringen av vårt data har alltid släpat efter. De allra flesta länder har uppdaterat sitt data sju dagar i veckan, vi knappt fyra, på samma nivå som Madagaskar och några andra länder som vi annars ger bistånd till. När jag tittat på olika sammanställningar har det ibland funnits en fotnot gällande att just Sveriges data behövt särbehandlas - eller så har vi saknats helt. Vi var sent igång med testning, och intrycket var att FHM inte tyckte det var så viktigt, trots att WHO tryckte på det som helt avgörande. Vi är i stort sett ensamma i Europa om att ha valt att inte utveckla och använda en smittspårningsapp, och nu ska vi stå utanför EU:s gemensamma system för smittspårning.

Genom hela krisen har vi varit avvikande. Det är oväntat.

När ansvariga konfronterats med frågor om varför vi inte agerar i linje med andra länder, eller struntar i vissa saker, har de alltid haft någon snusförnuftig förklaring om varför: Det kanske kan se ut som att vi har sämre data än andra, men i själva verket är det världens bästa. Testning behövs bara om det leder till någon åtgärd, och vi har redan alla åtgärder vi behöver på plats. Munskydd ger bara falsk trygghet, och smittspårningsappar är så krångliga. Vi behöver bara ha de bästa åtgärderna.

Testning, smittspårning, isolering

I slutet av februari 2020 sa Tegnell så här om testning i större skala: ”I något läge när man ändå börjar misstänka att vi har ens spridning i Sverige och det är svårt att se hur omfattande den är, då kan man möjligen fundera på något sånt. Men det har både praktiska, säkerhetsmässiga, GDPR-mässiga och andra komplikationer. Man kan inte bara ta prover på folk hur som helst, de måste få veta om det, de måste få veta resultat, man måste ha kapacitet att ta hand om proverna.”

Han ser bara problem, istället för att försöka lösa dem. Kolla upp det där med GDPR då. Se till att kapaciteten finns. Och det här var bokstavligen samma dag som de registrerade smittfallen började strömma in, och vi hade rimligtvis redan hundratals eller tusentals smittade.

Regeringen gav FHM i uppdrag att ”skyndsamt utöka antalet tester för covid-19” den 30 mars – en hel månad senare. Man kan tycka att FHM kunde ha kommit på det själva, eftersom vi då redan registrerat över 4300 fall, den bristfälliga testningen till trots, och hade över 330 döda. Oavsett så missade vi i princip hela första vågen: dödligheten bland konstaterade fall var uppe på 12 %, så förmodligen hittade vi högst vart 20:e fall. Under den andra vågen under hösten slog testkapaciteten i taket igen. Bland länder i världen med en befolkning på över en miljon låg vi efter tredje vågen på runt plats 20 när det gäller tester, men trots det på fjärde plats över antal fall, allt räknat per invånare. Siffror kring tester och fall är inte alltid jämförbara och ska tas med en nypa salt, och på sistone har vi sjunkit några placeringar, men helt klart har vi haft mycket stor smittspridning.

Att smittspåra och isolera var inte heller något man la någon större vikt vid, trots WHO:s förmaningar. Argumentet för att inte göra det var att vi hade för många smittfall. Men i så fall kunde man ju ha börjat göra det i slutet av sommaren, när vi hade få fall, men det gjordes i bästa fall halvhjärtat. Covid-19 är en anmälningspliktig sjukdom, och dessutom klassad som samhällsfarlig. Därmed ska den smittspåras enligt smittskyddslagen. Det verkar man tagit mycket lätt på.

Munskydd

Den officiella hållningen har i princip varit att munskydd upphör att fungera så fort man lämnar en vårdinrättning. Mest för att det ansetts vara för svårt för vanligt folk att begripa hur de ska användas, så de har aldrig bemödat sig om att förklara det. Ändå infördes de till slut i kollektivtrafiken, men först bara under rusning, och till synes motvilligt: beskedet kom inte från FHM, utan från statsministern, som med tonfallet hos en sträng rektor tog myndigheten i örat.

Ett annat argument mot munskydd anfört av Anders Tegnell är att människor kan invaggas i falsk trygghet när de bär dem, så att risken att smittas i själva verket skulle öka. Det får betraktas som en grundlös gissning. Här hade de kunnat konsultera sociologer, som hade kunnat berätta att det är mycket ovanligt att en andra ordningens effekt av en säkerhetsanordning är större än den huvudsakliga skyddseffekten. Jämför med bilbälten och hjälmar: någon kör säkert fortare och tar större risker, men de flesta gör inte det, och nettot är positivt. Även om vissa sätter munskyddet på hakan, i pannan eller på röven gör de flesta inte det, och för dessa personer har de effekt. Någon blir säkert sämre på att hålla avstånd, men min erfarenhet är att det tvärtom får folk att haja till och hålla sig undan. Genom att bära det påminns även jag själv om att det inte är ett normalt tillstånd vi befinner oss i.

Jämfört med många andra åtgärder är den enkel, relativt billig, och det är svårt att se att det skulle finnas några allvarliga negativa långtidseffekter. Det kan också fungera som en enande symbolhandling: man visar att man tar smittan på allvar, och tillsammans ska vi besegra den.

Missförstå mig rätt, jag har inga illusioner om att munskydd är en magisk lösning. Men för länder med god vana att använda dem, där i stort sett alla bär dem, verkar de fungera bra. Det saknas konsensus än kring exakt hur stor effekten är (vilket inte är konstigt), men det verkar ligga kring 30 % reducerad spridning. Det låter kanske inte så mycket, men säg att R (reproduktionstalet) i ett land eller område är kring 1,1 och smittan alltså ökar, kan munskydd kanske få ner det till runt 0,8, och istället få smittan att klinga av. Det kan vara skillnaden mellan en överbelastad sjukvård och ett högst hanterbart antal fall.

Smittspårningsappar

FHM har menat att smittspårningsappar är dyra, krångliga och är integritetskränkande, så det är ingen idé att ens försöka använda dem. Johan Carlson sa i sitt KU-förhör att de flesta länder slutat med dem, för det var för krångligt, ett uttalande med tveksam sanningshalt. Expressen skrev om att MSB utvecklat en app för 15 miljoner, för att sedan bli stoppade av FHM. MSB:s generaldirektör Camilla Asps frustration i artikeln går inte att ta miste på. En studie från Storbritannien uppskattar att England och Wales sparat hundratusentals fall, tack vare deras smittspårningsapp.

Det fanns inga garantier på förhand, men även om det misslyckats, hade vi åtminstone gjort ett försök. Men i fråga efter fråga har den rätta lösningen för Sverige bekvämt nog varit att göra ingenting.

 

Preliminärt inte akut

I vintras, när den andra vågen av smitta härjade som värst, utspelade sig parallellt en annan bisarr kris på en öde tomt söder om Stockholm.

På ett fält i skogen i Kagghamra utanför Botkyrka hade det mycket dubiösa bolaget ThinkPink i åratal lagrat upp rivningsmaterial och avfall från byggen. Volymen hade växt till omkring 100 000 ton, mångdubbelt större än de hade tillstånd till, och om blandat avfall i tillräckliga volymer packas kan det självantända. Det hade pyrt bland soporna ända sedan i november, men strax före jul tog elden fart ordentligt. När det blåste sydliga vindar kändes en frän lukt av bränd plast ända hem till mig, tre mil bort. Vad som egentligen fanns bland avfallet var okänt, men boende i området fick svidande ögon, huvudvärk och problem med luftrören.

Att vi in på 2020-talet hade berg av osorterade sopor liggande ute i skogen kom för mig som en smärre chock, det lät som ett dåligt skämt från 70-talet. Att ett sådant dessutom börjat brinna kändes alarmerande. Men mest uppseendeväckande var räddningstjänstens plan för vad man skulle göra: ingenting. Låt den brinna ut.

Man menade att det skulle bli för komplicerat. Det fanns risk för skred. Brandförsvaret är också fokuserat på bränder som riskerar att sprida sig, och det bedömde man att den här inte skulle göra. Att försöka släcka den skulle bli dyrt. Håll ett öga, men det enklaste och billigaste var att låta hela sopberget brinna ut av sig självt.

Det kunde ta månader eller år. En vecka in i januari lämnade räddningstjänsten över bevakningen av branden till ett väktarbolag, en tydlig signal om ambitionsnivån.

Ända tills en kanadensisk specialist på sopbränder uttalade sig: den går visst att släcka. ”Den här typen av bränder måste släckas, särskilt om det bor folk i närheten. De pågående utsläppen är så skadliga för omgivningen att det inte är ett alternativ att låta det pyra vidare på obestämd tid.” Han beskrev flera metoder som kunde tillämpas.

Med start den 27:e januari började man täcka högen med sand, ett arbete man räknade med skulle ta åtta veckor, men det var klart redan i mitten av februari. När insatsen väl kom igång verkar det alltså ha gått över förväntan.

Det gick några veckor från att branden bröt ut tills mätningar av luftkvaliteten gjordes. Den nionde januari skriver man: ”Mätningarna har genomförts och analyserats av sakkunniga inom ämnet och den preliminära tolkningen av resultaten visar på att inget akut behov av evakuering av boende i Kagghamra eller närliggande bostadsområden föreligger i dagsläget.”

Alltså: inte akut. Åtminstone inte preliminärt. Det kunde alltså senare visa sig att det varit akut tidigare? Oklart.

Senare togs prover från släckvattnet, och de visade sig innehålla höga halter av dixoiner, arsenik och tungmetaller. Provresultaten hemlighölls inledningsvis, med hänvisning till sekretess kring den förundersökning som inletts mot bolaget, som givetvis inte velat kännas vid något som helst ansvar för att deras sopberg självantänt. Slutnotan för släckning och sanering får skattebetalarna stå för. Sviterna av de långlivade miljögifterna får de boende leva med.

(I september 2021 fattade ett annat av ThinkPinks sopberg eld. Att vi återkommande har berg av osorterade giftsopor som brinner, under en pågående pandemi, låter som något direkt hämtat ur en dystopisk science fiction.)

 

Det finns uppenbara paralleller mellan hanteringen av sopbranden och hanteringen av pandemin: Otydlig information, risker tonas ner, information hemlighålls, handlingsplanen kommuniceras som att ”noga följa utvecklingen” och ”inte tveka att agera” men består i praktiken av att avvakta och göra så lite som möjligt. Tills någon som är insatt i ämnet påtalar att det här är ju faktiskt helt orimligt.

Det verkar vara något med Sverige och krishantering. Vi tycks verkligen inte vara bra på det. Man hör ibland att vi väl haft fred för länge. Det är inte otänkbart att det faktiskt spelar in. Danmark, Norge och Finland minns ännu hur krig känns, men inte vi. Hans Villius fångar det i avslutningen av serien ”Hundra svenska år”:

Det var en gång ett land med bilder från förr som aldrig speglade människor på flykt, från sönderskjutna hus eller gråtande barn i törstens vandring längs alla krigens vägar. Ett land där inga har behövt gömma sig i skyttegravar och skyddsrum, och där granater aldrig slitit grönskan ur hallonbuskar och päronträd.

Vi har inte haft krig sedan 1814, vilket är längst bland världens stater. Placerade på tryggt avstånd från kanten på den Eurasiska kontinentalplattan är vi förskonade från vulkaner och kraftiga jordbävningar. Vi har inga tropiska cykloner. Vårt farligaste vilda djur är geting, som dödar ungefär tre människor om året. Så det är kanske inte så konstigt att vi har svårt att ta in att farliga saker kan hända här också, och agerar märkligt när det väl händer.

Perspektivet från en människas synvinkel är också kort. Dramatiska händelser inträffar, men tillräckligt sällan för att vi ska hinna glömma bort dem. Det senaste riktigt stora vulkanutbrottet på jorden var 1815, då Tambora i Indonesien exploderade, och slungade ut minst 100 kubikkilometer aska, lava och sten i atmosfären, tillräckligt för att förmörka solen i månader och ge upphov till missväxt, svält och epidemier världen över. Meteorer kan slå ner utan förvarning, men den senaste av någon nämnvärd storlek var 1908, och då över en öde skogstrakt i Sibirien, men kraften motsvarade 40 miljoner ton dynamit, eller 3000 gånger atombomben över Hiroshima. Kraftiga solstormar inträffar regelbundet, som kan slå ut det mesta av vår elektronik, men den senaste var 1859. En liknande storm inträffade 2012, men vi hade tur och den träffade aldrig jorden. Och den senaste riktigt svåra pandemin var 1918.

 

När kartan inte stämmer

Så sent som i december 2019 togs en plan fram för hantering av en ny pandemi. Mer specifikt: en ny influensapandemi.

Den innehåller bl.a. några olika scenarier, där det femte, och värsta, har en del gemensamt med covid-19: dödlighet 1,7 % av konstaterade fall, 3 % behöver läggas in på sjukhus, hälften av dem behöver intensivvård, 30 % av befolkningen smittas. Men scenariot skiljer sig alltså på en avgörande punkt: det handlar om ett influensavirus. Effektiva antivirala medel finns tillgängliga direkt och ges till alla insjuknade samt deras familjemedlemmar, och vaccin räknar man med finns tillgängligt och börjar distribueras inom fyra månader. Förloppet är relativt snabbt med en, hög, topp - sen är det hela över.

Redan den första meningen i skriften Pandemiberedskap, hur vi förbereder oss lyder: ”En pandemi innebär en omfattande spridning av en helt ny typ av influensavirus”. Tanken att pandemier kan orsakas av andra typer av virus, eller för all del bakterier, verkar inte ha slagit dem. Att hela pandemiplanen handlar om fel typ virus gör den tämligen obrukbar som karta eftersom den byggt på medicinska motåtgärder vi praktiken saknat, men om man tänker sig att det är den man ändå följt, i brist på annat, faller en del på plats. Ingen kan ställas till svars, eller sägas ha misskött sig, eftersom alla följt manualen. Synd bara att den var för fel sjukdom. Tegnell hänvisade tidigt till att det "finns pandemiplaner" och jag känner inte till att de haft några andra, så vad jag kan förstå var det den han menade. Men det var ju känt från dag ett att det inte var ett influensavirus, utan ett nytt coronavirus. Att det värsta de kunnat tänka sig är en influensa med ungefär samma dödlighet som covid men där det redan finns fungerande läkemedel och där det går snabbt att få fram vaccin är, i mitt tycke, helt enkelt inte okej.

Vi har helt uppenbart haft utmärkta åtgärder på plats för att stoppa en influensaepidemi: både den och vinterkräksjuka uteblev helt i vintras. Lika uppenbart har de varit helt otillräckliga för att kontrollera covid-19.

 

Bristen på perspektiv

Det verkar ha varit klent med tvärvetenskapliga perspektiv. Hur mycket har man använt sig av proffs på riskanalyser? Hur mycket har matematiker eller fysiker varit involverade, som är duktiga på modellering? Eller har reglertekniker fått komma med input? Smittkurvan i en pandemi och åtgärderna man sätter in går att se som ett reglersystem, ungefär som Riksbanken och sin styrränta : målet är att hålla smittan under en viss nivå, insignalen är smittfall, och styrningen utgörs av åtgärderna, som slår igenom med en viss fördröjning. En sådan modell hade kanske lett till bättre resultat än vad som mest verkar varit Tegnells och Carlsons magkänsla.

Det jag utgår ifrån att man har involverat är naturligtvis ekonomer, som kan räkna på kostnaderna av olika åtgärder. Men har man konsulterat sociologer och psykologer, som kan säga något om hur vi kan tänkas agera under en pandemi, och därför kanske kan säga något på förhand om hur åtgärder kan tänkas slå, och kanske förutsäga i vilka situationer vi kan tänkas behöva tvingande regler, och där det kan räcka med frivillighet? Återigen, jag har inte sett mycket som indikerar att så varit fallet. Istället har vi fått Carlsons och Tegnells gissningar på stående fot om hur folk funkar.

Det tillsattes visserligen en liten extern referensgrupp, men den bestod av fyra läkare och två virologer, hade endast en rådgivande funktion, plus att FHM fick välja ut medlemmarna själva, så det hela blev naturligtvis en smula tandlöst.

 

Personberoenden

Hur viktiga har Anders Tegnell, Johan Carlson och Johan Giesecke varit för utfallet? Hur mycket har hängt statsministern? Vad hade hänt om vi haft andra ansvariga? Vissa jag pratat med tror inte att det hade gjort någon skillnad. Men det bygger på antingen att andra ansvariga inte hade fattat andra beslut, eller att åtgärder inte har effekt, så att det inte spelat någon roll vad vi gjort. Stödet verkar svagt för båda. Tidigare statsepidemiolog Annika Linde har t.ex. uttryckt vad jag mellan raderna uppfattat som ganska skarp kritik, samt förespråkat lockdown. Det känns givet att hon skulle agerat annorlunda. Och att åtgärder har effekt bevisade Kina, på sitt sätt, på tidigt stadium.

Kan något ha hängt på exakt vilka som satt i regeringen? Bl.a. socialministern har vid flera tillfällen kommit med budskapet: ”vi kommer inte tveka att…”, men det faktum att hon pratat om det istället för att handlat innebär ju just att tveka.

Jag har mycket svårt att se att t.ex. Göran Persson hade satt sig i baksätet på det sätt som Stefan Löven gjort. Eller att Carl Bildt inte tagit kommandot. Han var öppet kritisk på tidigt stadium och framhöll att regeringen aldrig kan delegera det politiska ansvaret till myndigheterna. Men Löven tycker att han hade gjort sig skyldig till tjänstefel om han gått emot det han fått från FHM. Och FHM verkar ha följt sin karta, som alltså var för fel sjukdom. Det har fått mig att undra ibland: vad hade krävts för att någon av de ansvariga tänkt utanför den berömda lådan? Om sjukdomen varit mycket värre? Om dödligheten hade varit 10 procent? Om det varit unga som drabbats värst, istället för äldre? Vid vilken gräns hade de vaknat upp, och sagt: det här är faktiskt orimligt, vi måste kasta planen och tänka ut en ny. Jag är orolig för att det inte funnits någon sådan gräns.

 

Hålet i systemet

Mycket av min kritik landar på FHM, men grundorsaken till att de presterat så dåligt förefaller egentligen vara resultatet av en organisatorisk brist. I regleringsbrevet från regeringen fastslås vad FHM ska syssla med. Det står nästan ingenting om pandemier. Fokus är på helt andra saker, som arbete med jämställdhet, migration, alkohol, narkotika, tobak, doping, spelproblem. Johan Carlson, har när detta påtalats sagt att det om pandemier istället framgår i myndighetens instruktion. Problemet är att det inte står särskilt mycket där heller. Det finns ett avsnitt om smittskydd, men det handlar till stor del om antibiotikaresistens, och ordet pandemi är över huvud taget inte med. Men det står nånting, nämligen: ”Myndigheten ska samordna, följa och utveckla smittskyddet på nationell nivå” och ”Myndigheten ska följa och analysera utvecklingen av smittsamma sjukdomar och skyddet mot dessa nationellt och internationellt, analysera konsekvenserna av denna utveckling för samhället och den enskilde samt utvärdera effekterna av vaccinationer och andra smittskyddsåtgärder inom hälso- och sjukvården och andra berörda samhällssektorer”. Två meningar, som paragraf 17 och 18 av 48, men de har uppenbarligen räckt för att de skulle få huvudrollen. Det står också under avdelningen ”beredskap” att de ska bistå myndigheter, kommuner, regioner och organisationer med expertstöd när det är smitta på gång. Men det mesta, liksom i regleringsbrevet, handlar om annat, högt och lågt: allmän folkhälsa, fysisk aktivitet, matvanor, sexuell hälsa, spelmissbruk, alkohol, narkotika, tobak och att de ska övervaka marknaden för e-cigaretter och deras påfyllningsbehållare. Man kan förstå om virusutbrott inte varit deras huvudfokus i normalfall, och majoriteten myndighetens omkring 500 anställda arbetar rimligtvis med saker som inte har ett skvatt med pandemier att göra. Så det är inte konstigt om de inte haft resurser för en pandemi av den här kalibern.

Jag är inte statsvetare, och jag har inte grävt djupare i det här. Jag har bara gjort det fysiker gör när de betraktar okända fenomen: modellerat problemet som en svart låda, och ställt upp hypoteser för vad som finns i den. Genom att studera vad som går in i lådan och vad som kommer ut ur den går det att pröva hypoteserna. Hypotesen, som verkar ha varit det allmänna antagandet hos befolkningen, att de är både resursstarka och mer eller mindre världsledande, gick tidigt att förkasta.

Färskt exempel: nu när deltavarianten tagit över men de flesta utom yngre är vaccinerade, men skolorna öppnat. Då låter det som att det första man borde göra är fundera på och räkna på hur stor spridning man kan tänkas få av delta bland ungdomar. Det fick man på en presskonferens nyligen tillstå att det har man inte gjort.

Generaldirektör Johan Carlson röt från, när kritiken ett tag varit kraftig, ”vi är ingen liten firma”, men när det kommer till just pandemihantering är det väldigt lite som tyder på något annat. Detta borde man varit ödmjuka nog att erkänna, och tagit emot hjälp.

Så FHM var egentligen aldrig dimensionerade att hantera en sådan här kris, och förmodligen ingen annan instans eller. Men jag kan undra om det inte varit bra om MSB fått mer att säga till om. De verkar ha varit betydligt bättre på och mer intresserade av att ställa upp realistiska scenarier, inventera beredskap (vilket ju hörs på namnet) och samordna. Men tittar man i MSB:s instruktion står det, som första paragraf: ”Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har ansvar för frågor om skydd mot olyckor, krisberedskap och civilt försvar, i den utsträckning inte någon annan myndighet har ansvaret”. Vilket ju då FHM formellt haft, och jag antar att det är förklaringen till varför uppdelningen sett ut som den gjort.

Kanske var det bättre med en specifik myndighet för smittskydd, som vi hade förut? För ”folkhälsa” är onekligen brett. Men när det nu, som en del av krisen, uppstått fenomenet med långtidscovid, som verkligen låter som ett folkhälsoproblem, vill Folkhälsomyndigheten inte ta i det.

Vidare är Carlson, Tegnell och de övriga på FHM, är inte folkvalda. Politiker kan vi rösta bort, men det är betydligt svårare för oss att utkräva ansvar från tjänstemän. Det gör det problematiskt när FHM nästan helt stått vid rodret. En annan modell hade varit att myndigheten fokuserat på att tänka på smittskyddet, och där krävt så mycket insatser och åtgärder, att politikerna, som sett till helheten, fått säga nej ibland. För som det varit nu har Tegnell och myndigheten oftast varit den instans som varit emot insatser för smittskydd: ut och res bara, jobba inte hemma, stäng inte skolor även om det är utbrott på dem, det är ingen vits att testa, vi ska inte ha någon smittspårningsapp, vi ska inte delta i något europeiskt system för smittspårning, munskydd är onödigt. Och Johan Giesecke ville slopa restriktioner i våras, samtidigt som de sista platserna fylldes på intensivvården på Stockholms sjukhus.

 

Krisorganisation utan beslutsfattande

Många har nog tänkt sig, att valet att Sveriges strategi föregicks av ett antal svettiga avgörande möten, där de högsta från både regering och smittskydd stängt in sig, tagit in så mycket underlag som möjligt, sett till alla för- och nackdelar och därefter fattat en serie tunga men väl avvägda beslut om vad de kommit fram till skulle bli det bästa för landet. Några dylika möten har sannolikt aldrig ägt rum. Jag råkar känna en person som genom sitt arbete haft god insyn i hur det hela gått till, och som menar att Sveriges förvaltning inte fungerar på det sättet. Det finns ett otal instanser och tillfällen att stoppa beslut, men väldigt få för att fatta några.

Vidare ska 21 regioner och 290 kommuner, tillsammans med Socialstyrelsen, dra åt samma håll. Ingen är chef över den andre, vilket gör det svårt att snabbt driva igenom nya direktiv, och att senare utkräva ansvar. Saker riskerar att falla mellan stolarna.

Svensk krishantering bygger bl.a. på ansvarsprincipen: den som har ansvar för ett område i normalfallet har ansvaret under en kris. Men även om FHM har ansvaret för smittskydd i normalfallet, säger det sig självt att uppgiften blir oerhört mycket större och mer komplex i en situation där det blir aktuellt att ställa om hela samhället. Ansvarsprincipen, i kombination med den komplexa krishanteringsorganisationen, tycks göra det svårt att fatta koordinerade beslut, som kring skyddsutrustning och testning. Regeringen lägger sig inte i förrän det är uppenbar akut.

Efter varje större kris har det gjorts utvärderingar: Estonia, tsunamin, flyktingkrisen, skogsbränderna. De har alla kommit fram till liknande slutsatser gällande brister: beslutsfattandet har präglats av passivitet.

 

Den stolta långsamt kokade grodan

Att grodor stannar kvar i vatten som långsamt värms, är tydligen en myt. Vi människor däremot, gör det uppenbarligen.

Jag har inte riktigt känt igen mitt land under den här pandemin. Något tycks ha hänt, eller så har det alltid varit så här, utan att jag märkt det. Det är helt enkelt inte vad jag hade förväntat mig av ett förnuftigt samhälle. Att stödet för vår hantering varit så starkt, trots alla de missförhållanden jag gått igenom. Jag hade stundtals trott att det varit jag själv som tappat det, om det inte varit för att den här krisen pågår i resten av världen också, inklusive våra grannländer, och där har det mesta sett mycket mer rimligt ut.

Jag hade t.ex. trott att Adam Alsings död skulle förändra opinionen. Lite som när den där pojken flöt iland under flyktingkrisen. Alsing var ju ändå bara strax över 50. Men nej, ingenting.

Jag tänker på intervjun i Der Spiegel med Gabriel Leung, ofta nämnd som en av Asiens ledande epidemiologer, där han beskriver, som till en tänkt makthavare, att samhället kommer låta dig veta vilken nivå av smitta, sjukdom och död som accepteras i just ditt land, för det kan variera. Men han menar att överskrida kapaciteten för intensivvården, är att passera en väldigt röd linje. Jag kan bara konstatera att vi var ett land där toleransen för smitta, allvarlig sjukdom och död tydligen var hög, och trots att vi dessutom vid flera tillfällen varit över den röda linjen, har folket ändå inte protesterat. Det hade jag inte gissat på förhand.

Var vi alltså okej med det här? Eller var det för att vi hade förletts att tro att varje smittfall var oundvikligt? Vad är det som har hänt, egentligen?

Vi har på senare år fått lära oss om filterbubblor, hur rykten sprids i sociala medier, fake news, konspirationsteorier och om påverkanskampanjer från främmande makt genom trollfabriker och annat lömskt. Ämnen som "psykologiskt försvar" har varit på tapeten, och att samhällets styrka hänger på tilltron till dess institutioner.

I den kontexten inträffar då en komplex och utdragen kris som regeringen och några myndigheter har att hantera. Dessa hanterar den uppkomna krisen långsamt, gör tveksamma vägval på påstådd vetenskaplig grund, men det är mycket otydligt vad man egentligen lutar sig mot, och i de fall det gått att utröna har det ofta varit magert, godtyckligt eller direkt felaktigt. Detta påtalas av externa experter och många andra, ibland i hårda ordalag. Regering och myndigheter är stingsliga mot denna kritik och medger i princip inga brister. Man börjar istället aktivt frisera bilden av vad som hänt och har redan från början misskrediterat kritiker. Där någonstans läggs förmodligen grunden till vad som skulle följa sedan.

Människor dör i tusental, men förtroendet för regering och involverade myndigheter hos befolkningen är fortsatt högt, det dystra utfallet till trots. Kritiker av hanteringen buntas av debattörer, och senare även av vissa andra forskare, ihop med trollfabriker och fake news och utmålas rentav som "hot mot demokratin". Myndigheterna själva börjar återge dessas åsikter. Radio rapporterar om forskare som ventilerat kritiska tankar på sociala medier som vore de rena konspirationsteoretikerna, istället för att sköta sitt uppdrag med att granska makten. Kvällspressen skriver krönikor där dessa kritiker nämns i samma mening som antivaxxers. Ingen åtskillnad görs mellan den vid det här laget rätt frustrerade professorn i virologi som har internationellt vetenskapligt konsensus på sin sida, och tonåringen som sitter i sin mammas källare och postar inlägg om att pandemin är fejk. Kritik mot pandemihanteringen ses och behandlas per automatik som en del av infodemin: kritiker måste vara ute efter att skada "Sverigebilden" och sprida desinformation. Bevarandet av förtroendet för myndigheterna går före både sanningen och yttrandefriheten. Att övertramp från kritikerlägret förekommit - det är ingen enhetlig grupp direkt - tas som bevis för att allt därifrån är samhällsfarligt. 

Någonstans där verkar det bli svårt för många att hålla isär vad som är upp och vad som är ner.

Det här var förstås knappast vad vi behövde. Jag har undrat hur vi ska komma ur det här tillsammans med vettet i behåll. Åsiktslägren verkar inte enkelt gå att förstå enligt någon höger/vänsterskala. En bra start vore förstås att lägga all prestige, tribalism och förutfattade meningar åt sidan och försök se klarsynt på vad som är sant. 

Jag har ingen roligare diagnos än följande: att vår bekvämlighet, självgodhet och illusion om förträfflighet står i vägen för självinsikt och förbättring. 

Jag är orolig för att om vi inte orkar ta till oss av kritik gällande hanteringen, utan avfärdar allt sådant som försök att skada landet, så bäddar vi för att göra om alla misstag nästa pandemi, som vi vet förr eller senare kommer. Sverige är, nästan oavsett hur man mäter, ett av världens bästa länder att leva i. Jag är mån om att det fortsätter så. Om vi då nöjer oss med hur den här krisen hanterats, så vore det en allvarlig nedskrivning av våra ambitioner.

Men jag ser positiva tecken: jag har sett fler mer kritiska sammanfattningar av pandemihanteringen på sistone, och utan att de dragits i smutsen på direkten. Fler i min bekantskapskrets gör nu liknande bedömning som jag. Kvarstår gör dock något som liknar ett erkännande av ett misslyckade från officiellt håll. Det vore både hedersamt och produktivt, för det går mycket lättare att lära av misstag om man erkänner dem.

Storbritannien är det europeiska land som längst var kvar i samma läger som Sverige, och hoppades på flockimmunitet genom smittspridning. I maj 2021 bad Dominic Cummings, högste politiske rådgivare i landet, om ursäkt för att landets regering, inklusive han själv, fallit ”disastrously short of the standards that the public has a right to expect”, och att tiotusentals dött i onödan, genom regeringens saktfärdiga agerande. Vågar vi hoppas på något liknande i Sverige?

 

Det underliggande problemet

Det här kanske blir lite filosofiskt, men det är något jag tänkt mer och mer på i takt med att det blivit allt tydligare för mig: många människor är betydligt mindre intresserade av att ta reda på vad som är sant, än att få sin befintliga världsbild och grupptillhörighet bekräftad.

Den egenskapen är förstås en rest från en tid när människor levde som jägare-samlare i små grupper, och att bli utstött ut gruppen var det värsta som kunde hända. Vi har därför djupt rotat i oss att det är förknippat med skräck att sticka ut, och omvänt, att den som sticker ut och inte håller med är oönskad.

Men att vi fungerar så ännu idag har enorma konsekvenser, och om det är någon egenskap hos människan som kommer leda till vår egen utrotning, så är det nog den. Den ligger som en blöt filt över allt och hindrar oss att se klart.

Ta en vanlig tjomme som gillar att köra bil. När FN:s klimatpanel kommer med sina rapporter tar han dem som ett personligt hot, och det är sannolikt att han väljer att förkasta deras slutsatser, hur väl underbyggda de än är.

Vi väljer sanningar utefter vad som passar oss. Det har varit tydligt under pandemin. Som Kerstin Hessius, VD för tredje AP-fonden, som tidigt under pandemin gjorde ett framträdande i Agenda där hon krävde ett slutdatum för pandemin. Hon blev allmänt bejublad för sin resoluta framtoning, men jag kunde bara tänka på scenen i filmen Titanic som utspelar sig strax efter att de kolliderat med isberget. Skeppskonstruktören Thomas Andrews har precis förklarat för kapten Smith att de kommer sjunka, men ägaren, Bruce Ismay, kräver ändå att få veta när de kan åka vidare. Du kan projicera dina önskningar på världen, men det går inte att förhandla med naturlagar, eller avkräva något av en pandemi.

Var och en av oss har en modell i huvudet av hur världen fungerar, men dessa är med nödvändighet ofullständiga och mer eller mindre felaktiga. Vi borde därför vara mer intresserade av att försöka uppdatera våra modeller, än att försvara de vi har. Men att ändra sig ses istället närmast som en karaktärsbrist.

När det kommer till pandemin, och vår uppfattning om Sveriges hantering av den, förefaller det som att det även här är samma mekanismer som format våra åsikter: förutfattade meningar, önsketänkande och grupptillhörighet, snarare än nyktra bedömningar och en ärlig strävan efter att ta reda på hur det egentligen ligger till. Ett tydligt symptom är uppfattningen att den som uttrycker kritik måste vara ute efter att skada Sverige. Det uppfattas som att man är otrogen mot gruppen, och sådant måste straffas, när det i själva verket är kontraproduktivt att inte vilja se brister där de finns och vilja göra något åt dem. Eller om du diskuterar något med någon, och denne börjar angripa din person istället för dina argument, så kan du vara säker på att denne inte är intresserad av att lära sig något, utan bara av att vinna debatten, få den andra att hålla tyst och slippa få sin mentala modell utmanad. Det verkar förekomma att Trumpanhängare i USA inte vill ta vaccinet, eftersom sedan de bytte president är det nu ”Bidens vaccin” – men han har förstås inte haft ett jota med framtagningen av vaccinet att göra. Det finns en miljon andra exempel.

Jag menar inte det här som nedlåtande kritik. Jag pekar bara på att det är så vi fungerar, och att ingen är immun mot det, men också att det är väldigt problematiskt att vi fungerar så här, när vi ska försöka tackla problem som sträcker sig längre i rum och tid än en stam med individer här och nu. Som pandemier och klimatförändringar. Och hur vi agerat under pandemin får mig verkligen att känna mig dyster över våra utsikter att lyckas ta tag i klimatfrågan i den omfattning som krävs, där feedbacken om man underlåter att göra något inte kommer efter några veckor, utan efter några årtionden.

Men det går att bli bättre på att se det här hos sig själv. Steg ett är naturligtvis att bli klar över att det är så man funkar. Om var och en gör en insats och lyckas bli lite bättre på att upptäcka det när det händer, och bli lite mindre intresserade av att ha rätt och att få sin befintliga världsbild bekräftad, och istället nyfiket är beredd att uppdatera den, kan den sammantagna effekten bli stor, och det kanske kan räcka för att lösa framtida kriser. För hindren sitter mycket mer i våra huvuden, än i den fysiska verkligheten.

 

Del fyra undersöker vad vi kan göra inför nästa pandemi.

 

Sveriges hantering av coronapandemin - del 2: Fördjupning

Den här texten är indelad i fyra delar: del ett om kritiken, del två (den här) är en fördjupning, del tre handlar om Sverige och krishantering, och del fyra om vad vi kan göra till nästa pandemi

 

Hela podden finns på SoundCloud (del två börjar vid 30:14)

QPMR · Coronapandemin - Hela

Rysk roulett

Vi har haft en väldig tur. Detta har diskuteras väldigt lite, och låter kanske provocerande när vi har ungefär 15 000 döda. Men det mesta pekar på det. För det första så skulle vi fått en tredje och en fjärde våg av döda, om vi inte haft vaccinen, vilket Tegnell slog vad om att vi inte skulle få innan naturlig flockimmunitet. Den hade med deltavarianten inte nåtts förrän vid 80-90% smittade, vilket inneburit åtminstone 50 000 döda. Men det kunde lika gärna varit många gånger fler. Fördubblingstakten av fallen i början av våren 2020 verkar ha varit något i stil med två dygn, utifrån hur snabbt sjukhusinläggningarna steg. Om dynamiken i covid-19 bara varit en gnutta annorlunda, eller om vi väntat ytterligare några dagar med åtgärder, hade inläggningarna kunnat gå rätt genom sjukvårdstaket, vilket förstås hade höjt dödligheten drastiskt. Det finns ingen chans att FHM hade den typen av överblick eller förmåga till detaljstyrning: vi hade nästan ingen testning, och var därmed blinda. Deras budskap gick från ”vi har ingen samhällsspridning” till ”det här är toppen av ett gigantiskt isberg” inom loppet av en vecka. Det var en ren lyckträff att som mest drygt 550 patienter med covid-19 behövde läggas in på IVA samtidigt, och inte 5000, eller 50 000. Låter det överdrivet? Enligt FHM:s egna tidiga skattningar räknade de med att 5 % av alla smittade skulle behöva intensivvård. Men bedömde också att högst en promille av befolkningen skulle få det. Vid det här laget har åtminstone två miljoner svenskar haft det – 200 gånger fler. Det hade med deras skattning betytt att 100 000 skulle behövt intensivvård fram tills nu, och inte 8000, som är den faktiska siffran. När verkligheten motbevisat dem om det här med ett begränsat utbrott, trodde de istället, som bekant, att smittan skulle stanna först vid flockimmunitet. För detta hade med ursprungsvarianten krävs att omkring 2/3 av befolkningen smittats. Vi kan räkna lågt och säga 6 miljoner. Det hade med samma andel betytt 300 000 patienter i behov av IVA-vård inom loppet av någon månad. Endast någon procent av dessa hade fått plats, och resten hade därmed fått dö: i hemmet, i överfulla korridorer på sjukhusen, eller på gatorna utanför. Så det var ju tur att myndighetens prognos var fel både gällande andelen svårt sjuka och hur många som skulle smittas, och inte bara gällande antalet smittade.

300 000 döda i landet inom loppet av några månader var alltså ett fullt tänkbart scenario. Det är inte ens ett värsta-scenario. Skattningen med 5 % hade förstås kunnat slå fel åt andra hållet. Covid-19 kunde varit som Sars, orsakat av ett närbesläktat coronavirus, där mellan 15 och 20 % behöver läggas i respirator.

I det läget hade åtminstone jag avrått folk från att ge sig ut och flyga, och bett folk jobba hemma så tidigt som möjligt och skippat resonemanget om att det inte var jämställt. Istället började Tegnell redan vid 5 000 döda hävda att det är mycket värre än någon kunnat föreställa sig.

 

När världen blev galen

Jag hade inte velat ha Anders Tegnells jobb. Men att hans jobb varit svårt betyder inte att han inte kan kritiseras. Det här blev verkligen inte bra, och det hade inte behövt bli så här illa. På ett sätt är det egentligen svårt att klandra honom, han har säkert gjort så gott han kunnat. Men han borde inte fått det jobb han har. Det tyngsta skälet är att han, vilket framgått i mailväxlingar, i princip inte tror på åtgärder mot smittskydd. Det är som att vara räddningschef och inte tro på att släcka bränder: det borde ha varit ett anställningskrav.

Han berättade i sitt sommarprat att när andra länder satte in kraftiga åtgärder för att försöka stoppa smittan upplevde han det som att världen blev galen. Ett annat perspektiv på samma sak är att han var den som inte förmådde upptäcka att kartan inte stämde. Det påminner om historien om mannen som hörde en trafikvarning på bilradion: ”Varning! En bil har siktats i fel körfält, körandes mot trafiken” och då reagerade: ”En?! Jag har mött flera hundra”.

Att andra länder stängde ner uppfattades här hemma som populism, panik eller både och. Jag förstod inte riktigt hur nedstängningar kunde ses som ”populistiskt”. Så himla populära verkar de knappast. Och när många länder gjorde samma sak ett halvår senare – var det panik då också?

Så om det nu inte var världen som blev galen, vad borde vi gjort? Jag har aldrig varit en förespråkare av lockdowns generellt. Lockdown är något ett land tar till om de missat att förbereda sig, när allt annat misslyckats, och man står inför en omedelbar sjukvårdskatastrof. De är dyra och skadliga, men i det läget att föredra. Som en grovhuggen cancerbehandling för samhället: biverkningarna är svåra, men man klarar åtminstone livhanken.

Men diskussionen har ofta haft karaktären av ett falskt dilemma. Anhängare av Sveriges laissez faire-variant kunde komma med argument som ”är det bättre att låsa in folk då?” eller ”ska polisen slå alla som går ut med hunden vid fel tidpunkt?”. Men det finns förstås gott om saker att göra mellan ”business as usual” och att svetsa igen folks dörrar. Framför allt att agera tidigt.

 

Schackbrädet och risgrynen

Det har ibland sagts att den mänskliga hjärnans största brist är dess svårighet att greppa exponentiella förlopp. Sällan har det känts så sant som under pandemin. När de första dödsfallen började rapporteras in gick vissa i taket och tyckte det var vansinne att ge så mycket utrymme åt något som så få dött av.

Det kan då vara läge att dra sig till minnes fabeln om kejsaren av Kina, som ville ge en fin belöning till uppfinnaren av schack. Upphovsmakaren bugade och bad endast om följande: ett risgryn för den första rutan på schackbrädet, två för den andra, fyra för den tredje, och så vidare för resten av rutorna. Kejsaren tyckte det lät som en anspråkslös begäran, och beviljade den genast. Ett påse ris togs fram och man började räkna. Snart fick fler säckar bäras fram. Man insåg efter ett tag att det inte i hela Kina fanns tillräckligt med ris för att uppfylla mannens önskan. Det totala antalet blir 2⁶⁴ - 1, över 18 trillioner.  Det finns två varianter av fabeln: en där kejsaren går bankrutt, och en, som låter troligare, där uppfinnaren bli av med huvudet.

Studier på det ursprungliga smittutbrottet i Kina pekar på att de skulle fått ner fallen till ungefär 1/3 för varje vecka tidigare de agerat, så på två veckor till 1/9, eller tre veckor 1/27. Initialt fördröjdes åtgärderna troligen till stor del av rädsla hos underlydande att rapportera dåliga nyheter uppåt. Sedan dess har de uppenbarligen varit mer på hugget, eftersom det inte varit några utbrott att tala om i Kina. Hade de varit det från början, hade covid, precis som Sars, kanske aldrig utvecklats till någon pandemi.

Liknande studier har gjorts för New York, med liknande resultat. Att agera tidigt är helt avgörande när något växer exponentiellt. Rätt tillfälle att göra det är när ingen tror att det behövs.

 

Trendbrott

Hösten 2020 började smittan öka igen, efter att ha legat på en förhållandevis låg nivå under sommaren. Efter några veckor gick det att utläsa en tydlig exponentiell trend. ”Nu hade varit läge att agera”, tänkte jag för mig själv. Budskapet från myndigheten var istället variationer av: ”en platå”, ”en försiktig ökning”, ”viss ökning, men från en låg nivå”. Det talades om att lätta på restriktioner. Några veckor senare, när fallen började bli många, hette det plötsligt att det skett ett ”trendbrott”. I själva verket var det exakt samma exponentiella kurva hela tiden.

Man strök i sista stund planerna på lättade restriktioner.

Jag tänkte att det kanske handlade om att anpassa kommunikationen, och skala bort svåra ord som ”exponentiell” för att inte tappa folk. Men mig tappade de, för jag kände inte att jag kunde lita på att de begrep vad de pratade om. Jag önskar att de åtminstone någon gång, under alla dessa presskonferenser, kunde ha visat att de faktiskt hade gedigna kunskaper i ämnet, men att de kände sig tvungna att ständigt överförenkla det de sa för att vi stackars okunniga skulle förstå. Så kan det förstås vara. Men det får jag i så fall inte ihop med hur de kunde se så sent att det var helt fel läge att ta bort några restriktioner, eller med följande:

FHM har insisterat på att vägra beskriva smittan som luftburen, trots att det sedan länge är klarlagt att det vanligaste sättet att bli smittad är via luften, inte t.ex. via mat eller ytor. Kanske är det mer korrekt att beskriva covid-19 som en aerosolsmitta. Men aerosoler är, som namnet antyder, partiklar som svävar i luften, och om den nu för praktiskt vidkommande beter sig som luftburen, har man i det här fallet helt klart inte anpassat kommunikationen till en befolkning som inte är insatt i epidemiologiska teknikaliteter.

 

Oron för oro

Ett genomgående tema i FHM:s agerade har varit ett stort fokus på att inte skapa oro. Men i tider av kris är det missriktat att försöka invagga människor i falsk trygghet istället för att så rakt som möjligt beskriva läget – i synnerhet om man vill få folk att göra som man vill. Men tänket med oro för oro spred sig: butikspersonal har förbjudits att bära munskydd på jobbet, med hänvisning till att det skulle ”öka oron”. I själva verket finns det förstås betydligt större anledning att vara oroad för smitta om ingen i lokalen bär munskydd.

Det bästa sättet att få mig orolig är att säga att allt är under kontroll, när jag vet att så inte är fallet. Vad hade hänt om de nu inte tonat ner det ena efter det andra, utan hela tiden gett en så nykter bild av läget som möjligt? Hade storskalig panik utbrutit? Det är möjligt, förstås. Men det verkar inte ha hänt i andra länder, som t.ex. Finland, där man tycks ha behandlat befolkningen som vuxen.

Och i viss mån blev det panik ändå, eller kanske snarare just därför. Få har väl glömt huggsexan om toapappret. Konserver och annat tog tillfälligt slut. Men anledningen var att halva befolkningen gick från helt obekymrad till alarmerad under loppet av ett par dagar, när det stod klart att smittan redan var här och tagit fart på allvar. En annan variant hade varit tydlig information från myndigheterna på ett betydligt tidigare stadium där de kommunicerat att det är ingen omedelbar fara på taket, men nu är rätt tidpunkt att se över förråd av saker som mat och mediciner. Vi fick trots allt alla en broschyr hem om sådant under sommaren 2018: om krisen eller kriget kommer.

Det hade kunnat skapa marginaler, sprida ut hamstrandet och att vi sluppit att få slut på varor i butikerna precis i det ögonblick när det faktiskt fanns en reell risk för att leveranskedjorna skulle kunna brista.

 

Hanlons rakkniv

Det finns tyvärr ganska lite som tyder på att FHM haft gedigen kompetens när det gäller modelleringar och prognoser. Det finns däremot en hel del som tyder på motsatsen.

Jag gick på relativt tidigt stadium igenom alla profiler på linkedIn som var noterade som anställda på FHM. Det var 336 st av deras totalt ca 500 anställda, så ungefär 2/3. Jag hittade inte en enda matematiker. Jag hittade i stort sett inga som tydligt jobbade med simuleringar för att ta fram olika scenarier. Eventuellt en person, men han hade bara jobbat i några månader. De verkade heller inte söka efter några sådana personer.

Deras första publicerade covid-relaterade rapport om uppskattat sjukvårdsbehov, kom ut först i slutet av mars och såg ut som någon av mina labbrapporter från gymnasiet. Med andra ord: inget jag hade velat publicera som underlag för ett lands planering under en pandemi. Den innehöll några få antaganden: dels att maximalt en procent av befolkningen skulle smittas under första vågen, och dels att 5 % kunde behöva IVA-vård. Vidare såg alla grafer över antal inlagda misstänkt mycket ut som normalfördelningskurvor: de var exakt symmetriska kring toppen. Smittfall i epidemier följer inte normalfördelningskurvor, och de vanliga matematiska modellerna för epidemier ger heller inte sådana som output. Så de verkade ha baserat beräkningarna på någon okonventionell modell, lite oklart vilken och hur.

Av ren slump råkade felen i de valda parametrarna, där vi nu vet att den ena var ungefär en faktor tio fel åt ena hållet, och den andra en faktor tio fel åt andra hållet, balansera varandra så att slutresultatet, åtminstone när det gällde maximalt antal inlagda, hamnade förbluffande nära det faktiska utfallet. Anders Tegnell har flera gånger tagit den goda överensstämmelsen som bevis för deras förträfflighet när det kommer till modelleringar.

Det som slutgiltigt fick mig övertygad om att sagda tjänsteman inte ens hade grundläggande förståelse för det man kan hävda utgör kärnan i hans jobb, var de mail som Emanuel Karlsten begärde ut, och som även publicerades i Expressen:

Jag frågade mig länge om de verkligen kunde vara äkta, för innehållet är svårt att ta in, men jag har inte sett något som tyder på annat. Vill man vara absolut säker kan man förstås begära ut dem själv.

Tegnell ska inte behöva fråga om det går att modellera smittspridning, och hur den planar ut, när immuniteten stiger, eller att det går att göra diagram av det, inte ens som nånslags kontrollfråga. Det är saker man lär sig första timmen när man läser om smittspridningsmodeller. Det är som en snickare som aldrig sett en hammare, eller en sjökapten som inte känner till att det finns något som heter kompass. Man kan hävda att det är taget ur sitt sammanhang, men jag tar gärna emot trovärdiga förslag på kontext som gör mailväxlingen rimlig. Jag har läst resten av mailtråden, och den gör inte saken bättre.

Det ska inte vara möjligt att han inte kan det där, men samtidigt faller mycket på plats. Det är faktiskt bra, för vad hade varit alternativet? Att han i själva verket haft stenkoll på hur pandemin skulle modelleras, räknat ut vad som skulle hända, men ändå låtit bli att agera i tid. Att han fattat hur många som skulle dö men ljugit om det, och sen spelat förvånad. Det hade verkligen varit mörkt. Så inkompetent är helt klart att föredra.

Men. När jag under arbetet med den här texten läst igenom gamla artiklar hittade jag en text i dagens medicin från 25:e februari 2020 där Anders Tegnell faktiskt uttalar sig om dödligheten: ”…vad gäller hur farligt viruset är så har vi nu en ganska god bild som visar att de allra flesta får en mild infektion, medan ett fåtal drabbas allvarligare och där mellan en och två procent dör”.

Detta är ett av mycket få tillfällen där han uttalat sig om dödlighet. Han verkar ha undvikt det så mycket som möjligt, förmodligen i linje med ”inte-skapa-oro”-tänket. Hur som helst. Den 25:e februari trodde han att dödligheten var mellan en och två procent. Hopp fram i tiden till den 5:e maj. Då intervjuas han i den amerikanska talkshowen The Daily Show av Trevor Noah. Att en statligt anställd svensk tjänsteman får vara med i amerikansk underhållnings-TV lär inte höra till vanligheten, och det understryker hur udda och avvikande vi var. Den kollektiva stoltheten över vår exceptionalism tycks ha varit på topp i Sverige kring den här tiden, och Tegnell gör ett ganska gediget jobb i att förmedla den. Det enda som skavde var att vi låg väldigt högt i döda. Trevor Noah ställer, tycker jag, bra frågor; han verkar genuint vilja veta hur de bakom det svenska vägvalet resonerat. Han undrar om, och i så fall hur, de gjort kalkylen att hålla mer öppet, så att människor kan leva mer som vanligt, och vägt det mot att fler riskerar att smittas och dö.

Tegnell svarar: ”We never really calculated with a higher death toll. We calculated with more people being sick, but the death toll really came as a surprise to us”.

Så: han visste att en eller två av hundra insjuknade dör, men trodde inte att fler skulle dö, även om fler blev sjuka? Vafalls?

Den tämligen långsökta krumbukt man får ta till för att få ihop dessa logiskt oförenliga utsagor är att de måste utgått ifrån att riskgrupper skulle gå att skydda fullständigt. Han nämner också äldreboenden i intervjun. Genom att ta upp det i svaret klarar han sig med en hårsmån från att i min bok hamna på en mycket mörk och dyster plats, men det ger upphov till en rad följdfrågor: De vägde alltså inte in risk för smitta på äldreboenden alls i kalkylen? Kände de sig säkra på att dödligheten var försumbar för alla som inte bodde på äldreboende? Och eftersom han här berättade för oss rakt upp och ner att de både tillät och räknade med mer smitta än andra länder, varför vill man då nu, ett år senare, hamra in att man försökt hålla nere smittan så mycket som möjligt? Och varför får vi reda på sådan här avgörande information långt i efterhand via amerikanska talkshower, och inte på presskonferenserna?

 

Tegnellspeak

Det här är kanske något av ett sidospår, men det är något med hur han pratar. Anders Tegnell har tydligen en oerhörd förmåga att lyckas inge förtroende. Jag antar att det har att göra med det faktum att han har rätt titel och position, att folk förväntar sig att han ska veta vad han pratar om, att han låter precis som om han gör det, och aldrig tvekar. Det har fungerat ibland på mig också. Det låter ofta lite tillbakalutat snusförnuftigt, sådär. Kanske lite överraskande till och med, med nån twist, som att han har tänkt på något andra missat. Men om man backar och lyssnar igen vad han egentligen sagt blir det ofta uppenbart att det han just sa antingen var tämligen intetsägande, eller rentav totalt snömos.

Exempel: ”Jag vill vara väldigt tydlig. Nej, vi stängde inte igen som många andra länder, men vi hade i praktiken en nedstängning.”

Eller: ”De [yngre] är inte drivande men det är i de grupperna som vi har den stora smittan.”

Han har en teknik där han genom att säga ingenting och både och, sedan kan hävda, oavsett utfall, ”det är ju det jag sagt hela tiden” – han har alltid en väg ut. Han säger att det inte finns någon anledning till oro, men är samtidigt bekymrad. Han gör inte den och den bedömningen i nuläget, men kan alltid ändra sig. ”Viruset har överraskat oss många gånger” - det är aldrig de själva som gjort en dålig prognos.

Johan Carlson använder sig av samma teknik. Han säger att han inte väntar sig en fjärde våg i Sverige, förutsatt att vaccineringarna löper på. Vad som kan anses med ”löpa på” i det här läget är öppet för fri tolkning, så om det ändå blir en fjärde våg, kan han alltid skylla på oss.

Myndigheten som helhet gör något liknande i sina rapporter om framtida spridning. ”Scenarierna är framtagna för att illustrera möjliga förlopp och ska inte uppfattas som prognoser. Syftet är att utgöra stöd för planering.” Vad betyder det ens? Och hur är det tänkt att de ska gå att planera efter, om de inte är prognoser? När deras scenarier visat sig vara en faktor tio fel, och när någon som planerat utifrån dem kommer och undrar vad som hände, kan de slå ut med armarna och säga: ”skyll inte på oss, det var inte en prognos, bara ett möjligt förlopp”.

Tegnell går också ibland till en slags motangrepp: När han inte våren 2020 velat stänga flygrutter och skolor och får kritik för att vara passiv, svarar han: ”Men det är ju ett väldigt aktivt beslut. Extremt aktivt, eftersom det är lite grann mot vad folk vill och tror att man ska göra. Det är det som är de svåra besluten, de lätta besluten är att bara hänga med. Men då blir man ju inte speciellt effektiv.”

Ah... smart. Insiktsfullt. Självständigt tänkt! Och lite oväntat. Men vänta nu: skröt han just om att han inte gjort något? I ett läge där det absolut hade varit vettigt att göra något?

Ett färskt exempel, som är en tvåstegsraket:

Först sa han i en intervju nyligen angående vaccination av 12- till 15-åringar:

”Eftersom vi idag inte behöver ta det här beslutet, vi har inte vaccin, vi kan inte gå igång och vaccinera dem, åtminstone på ett ganska stort antal veckor, för vaccinet behövs till andra grupper, så är det ju bättre att ta ett beslut när vi har så mycket data tillgängligt som möjligt.”

Men enligt vaccinsamordnare Richard Bergström råder det ingen brist alls nu på vaccin inom EU.

Antingen har Tegnell inte koll på tillgången till vaccin, eller så ljuger han. Eller så hittar Bergström på. När Tegnell fick följdfrågor på det här ett par dagar senare, vidhåller han att det han sa stämmer:

”Ja, för vi har ju, som du såg bilderna, stora grupper kvar bland de som verkligen sprider smittan i samhället som vi måste prioritera och se till att få vaccinerade först. De behöver absolut vaccineras först. Det finns två delar i detta: dels måste det finnas vaccin tillgängligt – men det är inte det primära, utan det primära är ju att vi kan se att i gruppen 12-15 år att vi verkligen kan få en extra nytta av att vaccinera dem. Vi ska ju inte vaccinera dem om det inte behövs.”

Han säger det med samma självklarhet som alltid. Och är man inte riktigt med så låter det ju vettigt: Nä, vi ska ju inte vaccinera barnen om det inte behövs. Han är en klok och försiktig general, den där Tegnell. Men vänta nu: om det finns vaccin så det räcker till alla, varför måste de absolut fortfarande vaccineras i åldersordning? Vi har ju redan erbjudit alla över 18 nu ett bra tag, och över 16 sen några veckor. Kapaciteten att distribuera dem finns ju helt klart, för det ges betydligt färre doser per dag nu än före sommaren. Och hur exakt är det han ska se att det finns en ”extra nytta” med att vaccinera barnen? När tillräckligt många blivit svårt sjuka? Data finns redan. Och även här är vi nu avvikande: vi är det enda land i EU som inte vaccinerar från 12 år och uppåt.

Det går att fylla en bok med sådana här exempel. Jag har inte hört honom yttra många meningar som får mig att tro att han har några djupare insikter i epidemiologi, däremot har han helt klart svart bälte när det gäller att slinga sig ur jobbiga frågor, på en nivå där det är uppriktigt imponerande.

Både han, Carlson och Giesecke har även kunna rida på att de haft tolkningsföreträde: när de blivit inträngda i ett hörn har de ibland tagit till varianter av: ”du förstår inte det här”, utan att sedan förklara ordentligt eller ge några motargument. Budskapet är: vi är oraklen, vi sitter på kunskapen, kom inte här och försök syna oss.

Mer av denna snorkighet blev tydlig i ett enkätsvar till MSB: i början av februari 2020 mailade MSB ut en hemställan till andra myndigheter för att kartlägga beredskapen. Enkäten innehöll ett hypotetiskt scenario för en utveckling av covid-19 till en eventuell pandemi. FHM svarade nonchalant, nedlåtande och förorättat. Det var uppenbart att de kände sig trampade på tårna av att en annan myndighet var inne på deras område. På frågan ”vilka risker ser ni avseende försörjning av kritiska varor eller tjänster inom ert verksamhetsområde?” löd svaret: ”inga speciella, utmaningarna är att lugna myndigheter att inte överreagera och som inte har kunskap samt hantera allmänheten som har oro eller sprider osanna uppgifter”. På frågan ”vilka tänkbara åtgärder skulle ni kunna vidta i nuläget för att förebygga och förbereda inför ett scenario likt det ovan?” blev svaret: ”Alla åtgärder utgår från att hantera enstaka fall korrekt samt att informera omvärlden sakligt så inte felaktiga scenarier görs av okunniga myndigheter, regioner eller politiska beslut”. Svaret på övriga frågor var i princip ”inga risker”. Det behöver väl knappast sägas att scenariot MSB gjort i enkäten sedan visade sig stämma betydligt bättre med den faktiska utvecklingen än något av FHM:s scenarier.

 

Infodemin

Det varnades tidigt för att pandemin också skulle medföra en infodemi. Så blev det, och desinformationen har verkligen kommit från alla håll - inklusive de som varnat för den.

Folkhälsomyndigheten

Folkhälsomyndighetens ställning gör att det inte krävs särskilt mycket felaktigheter för att det ska få stora konsekvenser. Och de har haft helt fel om i princip alla centrala aspekter av pandemin: asymtomatisk och presymptomatisk smitta, barns smittsamhet, mörkertal av fall och nivå av immunitet i befolkningen. De har gått ut gång på gång med att vi varit ”nära flockimmunitet”, när det inte fanns några vettiga belägg för det, utan det har gång på gång visat sig vara önsketänkande. De har i princip aldrig medgivit några fel, ens långt efter att fakta tydligt pekat åt motsatt håll. Ibland har de ändrat sig i smyg, ibland har de hårdnackat fortsätt sin linje, som det här med att inte vilja beskriva smittan som luftburen.

De har haft fel på en nivå som inte verkar ha förekommit i något annat jämförbart land. En tysk studie har med hjälp av AI mätt andelen påståenden från europeiska länders smittskyddsmyndigheter som stämt. Jag vet för all del inte så mycket om studien och den kanske kan tas med en nypa salt, men jag tror inte den haft något särskilt motiv att framställa just Sverige i dålig dager. FHM låg hur som helst i botten med två procent rätt.

Det får mig att tänka på Johan Carlsons uttalande från den 8 mars 2020, i ännu en hånfull känga till professorer i epidemiologi som inte jobbar på FHM: ”Det är inte svårt att sitta i en tv-soffa och säga att det blir en pandemi om nio månader. Där är ungefär som när Enok Sarri tittade i fiskmagar och spådde sommarvädret. Men jag vill inte ”killgissa” sa han, och tillade ”det är slumpen som avgör ett virusutbrott.”

Vi den här tidpunkten befann vi oss alltså redan i en situation med exponentiellt ökande antal fall. Och det är förstås inte bara slumpen som avgör vad som händer med utbrottet, utan det hänger på vad man gör. Johan Carlson fick nyligen förlängt förtroende att leda myndigheten. Hur vi kom fram till att det är en bra idé, är för mig ett mysterium. Kanske hade vi klarat oss bättre, om vi hållit oss till fiskmagarna.

Tegnell har i någon intervju till synes pliktskyldigt beklagat att så få använder munskydd, men med tanke på hans systematiska diskreditering av dem kan han knappast vara förvånad. Jag har svårt att tro att han bryr sig, och han har mig veterligen aldrig syns med ett munskydd själv.

Han har även sagt saker som ”det är farligare att gå över gatan” än att få covid. En titt i olycksstatistiken ger 23 döda fotgängare i trafiken under 2020 (vilket är förfärligt), mot döda i covid-19: 9 900. Eller menade han per gång man går över gatan? Om 10 miljoner svenskar går över övergångsställen i genomsnitt 5 gånger om dagen under ett år, och 23 av dem dör, är risken per gång en på 793 miljoner. Mot i genomsnitt ungefär en på hundra om man får covid-19. Han menade det kanske inte exakt bokstavligt, men det känns riktigt onödigt att göra sådana jämförelser, eftersom de leder människor helt fel i sina riskbedömningar.

 

Regeringen

Vår beredskap är god, sa socialministern, tydligen efter att ha lyssnat till Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen. Det var inte med någon rimlig tolkning av innebörden sant, med fem intensivvårdsplatser per 100 000 (lägst i hela EU) och försumbara lager av sjukvårdsmateriel. Ingen inventering hade gjorts av hur det stod till inom kommunerna och med äldreomsorgen.

Det är svårt att säga att regeringen kommit med så mycket vilseledande information, för de har inte kommit med så mycket information alls, utan mest återgivit det FHM sagt.

 

Media och politiker

Otaliga gånger har det i media rapporterats om ”kritisk smittspridning i Långtbortistan”, men någon jämförelse med hemmaplan har sällan gjorts. Då jag gått in och tittat på faktiska data så har Sverige nästan alltid legat mångdubbelt högre. De flesta läsare har naturligtvis varken tid eller ork att kontrollera varje nyhet, och den sammantagna effekten är en förvrängd bild av läget där det hela tiden framstår som att vi legat bättre till än vi egentligen gjort. Är det här bara ett resultat av den vanliga jakten på klick, eller har media sett det som sin uppgift att ingjuta mod i befolkningen, och likt under ett krig sprida propaganda? Jag vet inte.

På presskonferenserna var det länge i stort sett bara en tysk journalist, som ställde ordentliga, kritiska frågor, och ville ta del av underlaget till besluten. Den sortens frågor var det ingen annan som ställde.

Den ende journalist som, vad jag kan minnas, tydligt stod upp för rim och reson på tidigt stadium och sa rakt ut att FHM uppenbarligen gjorde för lite och för sent var DN:s Peter Wolodarski. För detta har han förstås fått ta emot oerhörda mänger skit. Inom politiken var det bara Jimmie Åkesson som sa något, men att han skulle vara kritisk hade alla räknat med så ingen tog någon notis om det, eller fattade att han faktiskt hade poänger, eller tyckte det var för obekvämt att erkänna att just han hade det.

 

TV-experterna

En stor mängd experter har lotsat oss genom krisen. Somliga har synts mer än andra.

Först har vi Emma Frans, forskare på Karolinska, även om det hon studerat verkar ha mycket lite med virus och epidemier att göra. Hon har varit mycket i kanske främst SVT under pandemin, men hennes roll har inte varit helt enkel. Jag har för all del inte läst hennes uppdragsbeskrivning, men hon verkar i alla fall ha tolkat den som att förklara och förtydliga informationen från myndigheterna, att ge kontext och kommentera vad som händer, ur ett lättfattligt men ändå vetenskapligt perspektiv. Eller som hon själv beskriver det: att hon vill vara svenska folkets berättare i den här krisen. Hon har tidigare ägnat sig åt att slå hål på myter och granskat dåligt belagd vetenskap. Utmärkt. Men då blir det också konstigt när hon under en hel pandemi, i egenskap av denna vetenskapliga ciceron, aldrig påtalat när vår myndighets agerande inte vilat på stabil vetenskaplig grund. Tillfällen har knappast saknats, som alla de gånger vi gått emot WHO, våra grannländer och varit oense med deras smittskyddsmyndigheter. Att reda ut vad som varit sant har tydligen varit underordnat lydnaden mot överheten.

Sen har vi Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi, och alltså inte heller nödvändigtvis så insatt i pandemiska virus. Hon har haft något av en klackspark-attityd till smittan som verkar ha tilltalat många och varit en av de tydligaste anhängarna av Sveriges strategi. En rivig dam som sagt vad hon tyckt. Problemet är att mycket att det hon tyckt rimmat illa med vetenskapens rön. Hon ansåg att visir var överlägsna munskydd, och att bara äldre och riskgrupper skulle vaccineras mot covid, inte övriga vuxna och absolut inte barn. Hon har dessbättre svängt om vaccinen sen dess. Det har funnits en tendens att hon beskrivit saker hon råkat gilla som faktabaserade och vetenskapliga, och de hon ogillat, som t.ex. idén om skolstängningar, som något av patriarkala, macho, sexistiska eller hysteriska. Hon kom tidigt ut som medlem i Tegnells fanclub, och twittrande: ”Tegnell är vår general” och ”Gud så skicklig han är”.

 

Utöver dessa har förstås en myriad av personer i olika ställning, utbildning och bakgrund tillfrågats och uttalat sig. Ska jag välja en jag tyckt varit sansad, påläst och civiliserad genom hela krisen väljer jag Tove Fall, professor i molekylär epidemiologi. Det finns andra som varit bra. Men det har varit en strid ström av yttranden utan verkligheten på sin sida, även från personer med tunga CV:n.

Det finns en jag tänker på i synnerhet.

Giesecke och hans profetior

Denna man är, som det heter, ett kapitel för sig. Johan Giesecke har kanske det tyngsta CV:t av dem alla: läkare, tidigare statsepidemiolog, forskningsledare på Europeiska smittskyddsmyndigheten, rådgivare åt WHO och författare av en lärobok i epidemiologi. Han om någon borde ju veta. Och han har sannerligen låtit som att han gjort det. Han har suttit i tv-sofforna som en läkarvetenskapens Leif GW Persson.

Med stor tvärsäkerhet sa han i maj 2020 att övriga Norden skulle komma ikapp Sverige inom ett år när det gäller avlidna i Covid-19. Det har de alltså inte gjort: Sverige har minst tre gånger fler döda än de övriga nordiska länderna tillsammans.

Han framträdde på tidigt stadium i nyhetssändningar, och menade att covid-19 var i paritet med en ”svår influensasäsong”. Jag minns att jag undrade om han räknade in 1918. I ett annat framträdande sa han att alla människor kommer få det, att 98 % kommer inte märka att de haft det, och att dödligheten i covid var 0,1 %.

Om jag varit Johan Giesecke, och kommit med de förutsägelser han gjort, i synnerhet i kombination med den självsäkerhet han utstrålat, hade jag varit fullständigt förkrossad. Men han är till synes helt oberörd, och tycker fortfarande att han haft rätt. Det är något Trumpskt över det.

Han har vid flera tillfällen refererat till Johan Carlson och Anders Tegnell som ”mina pojkar”, eftersom det var han som anställde dem en gång i tiden. Jag anar en gruppdynamik här som känns ganska olustig. Tillsammans är de tveklöst de tre personer som haft störst betydelse för Sveriges hela hantering. Gieseckes roll numera är mer informell och indirekt, men det tankemässiga inflytandet han haft är uppenbarligen avsevärt.

Det har också varit rörigt vem han egentligen företrätt. Först antog åtminstone jag att det var Folkhälsomyndigheten, eftersom han själv varit statsepidemiolog, men det visade sig vara fel. Men då fick han ett konsultuppdrag hos dem. För att ta det fick han avsluta det åtagande han hade hos Tredje AP-fonden, vars VD Kerstin Hessius han mötte i en debatt i Agenda - samtidigt som han alltså fick pengar från dem, vilket blev en smula pinsamt för SVT. Han har huserat fritt, ibland som privatperson, ibland som företrädare för myndigheten, ofta oklart vilket. Han har för egen del ignorerat myndighetens restriktioner, och även uppmuntrat andra att också göra det, och Tegnell har behövt stå och svara för hans agerande. Om jag varit Tegnell hade jag varit vansinnig på honom.

Sveriges radio

Sveriges radio gjorde i vintras ett reportage om vad de kallade en ”dold facebookgrupp” vars medlemmar, som i flera fall var akademiker, ventilerade tankar om pandemin och dess hantering, uppenbarligen ofta i kritiska ordalag, och tydligen ibland på engelska, vad nu det skulle göra för skillnad. Av tonen i artikeln lät det som det handlade om en grupp ljusskygga quanon-anhängare. Ovan nämnda Emma Frans, som utöver sin roll som förmedlare av populärvetenskap varit utsedd till demokratiambassadör av regeringen, twittrade att dessa utgjorde ”ett hot mot demokratin”. Ännu mer anmärkningsvärt är kanske att FHM själva valde att retweeta den. Alternativet är då att det inte går för sig, alltså ens i privata sammanhang, att ha synpunkter på hur landet styrs. Och det tycker myndigheten hade varit en bekväm tingens ordning. Det om något låter som ett hot mot demokratin

SVT vetenskap

Ett annat verkligt lågvattenmärke var Vetenskapens världs avsnitt ”Coronakampens pris”. Jag har tittat på Vetenskapens värld sen jag var liten, och jag har aldrig sett något liknande.

Titeln indikerar att programmet handlar om följdeffekter och kostnader kopplade till åtgärder, men ingen distinktion görs mellan dessa och vad som måste betraktas som konsekvenser av själva pandemin.

Programmet inleds med en lång snyfthistoria om en medelålders kvinna i Sverige, som inte kunnat få en knäoperation p.g.a. den belastade vården, och vars båda föräldrar insjuknat i covid-19. Mamman överlevde men pappan dog. Som tittare ställde jag mig då frågorna: hade föräldrarna kanske sluppit få corona, och pappan därmed levt, om Sverige hanterat pandemin annorlunda? Kunde kanske vården hunnit med, så att kvinnan fått sin knäoperation, om vi gjort mer för att få ner smittspridningen? Inget av detta tas upp, istället lyfts fram att hon inte träffat sin mamma under året, och det är ”coronakampens pris”. Ingen reflektion över att om vi hade gjort som många andra länder, och tagit det på allvar från början, kunde vi kanske haft så lite smitta att hon kunnat träffa henne mycket tidigare. Filmteamet följer med kvinnan när hon äntligen får träffa sin mamma och när hon lägger blommor på sin fars grav. Många tårar fälls i närbild. Det är maximalt känslosamt, och som optimerat för att sätta tittarnas logiska och kritiska tänkande ur spel, ett grepp jag inte tidigare förknippat med Vetenskapens värld.

Programmet fortsätter med diverse inslag med uttalanden från läkare och andra, ibland i tjänst, ibland uppenbarligen som tyckande privatpersoner, om hur diagnosticerade fall gått ner, färre sökt vård, och att detta indikerar växande mörkertal av en rad sjukdomar. Hur detta är ”coronakampens pris” och inte helt enkelt ”coronans pris” är mycket oklart. Det hela är otroligt svårt att följa, och närmast omöjligt att veta när de pratar om konsekvenser av pandemin, eller konsekvenser av åtgärder. Det kräver mycket av tittaren - faktiskt för mycket.

Ett inslag handlar om världsekonomins utveckling under pandemin, och en graf över detta visas. I den syns en mycket dramatisk dipp under våren 2020, men är man uppmärksam ser man att y-axeln kapats, så den egentliga nedgången är mycket mindre än den ser ut. I ett annat inslag där dödligheten diskuteras, gick skalan ner till noll, så alla eventuella förändringar trycks ihop och ser små ut. Hela syftet med det inslaget verkar vara att visa att man inte behöver gå särskilt långt tillbaka för att hitta år med samma dödlighet som vi haft 2020. Görs något liknande när det gäller ekonomin? Nej, istället visas grafik med en massa gravstenar, ackompanjerad av ödesmättad musik, och vi får veta att lika många dött av åtgärderna som av pandemin.

Det borde vara ett påstående man vill kunna backa upp ordentligt, men man nämner bara att man låtit två forskare, Anna Mia Ekström och Stefan Peterson, sammanställa FN-statistik och prognoser, och att de landat i samma siffra som noterade dödsfall i covid-19, men inga fler detaljer om hur de kommit fram till siffrorna, materialet bakom eller hur många som dött av vad framgår av programmet.

Jag kontaktade SVT Vetenskap. Glädjande nog var det tydligen fler som hört av sig och frågat efter underlaget, så de hade skapat en sida med källor. Jag började undersöka dem, och då blev det tydligt att det mesta var modeller och prognoser, inte faktiska dödsfall. Alltså hur många som kan komma att dö, under t.ex. en kommande femårsperiod, av orsaker som uteblivna vaccinationer. Det låter ju också mycket allvarligt, men är faktiskt inte samma sak.

Hela avsnittet får betraktas som undermåligt underbyggt, kraftigt tendentiöst och i bästa fall vårdslöst framställt. Tydlig grund saknas för det avgörande påståendet. Dessutom publicerades det den sista februari, i ett känsligt läge när vi låg högt i smitta, och det hade varit extremt värdefullt att skicka rätt signaler om åtgärders effekt. I det läget borde SVT ha tänkt sig för innan de publicerade ett entimmesprogram ägnat åt att misskreditera insatser för smittskydd.

Men nu gjorde de alltså det. Deras egen artikelrubrik löd: ”Miljontals har dött av restriktionerna”, och varianter av den spreds i andra medier. Omni skrev t.ex: ”Höga priset för att bekämpa pandemin: Lika många har dött till följd av åtgärderna”. Dessa delades friskt i sociala medier.

Bortsett från att det är högst oklart om det var sant, vad läser många in i ett sådant påstående, att lika många dött av åtgärder, som av sjukdomen? En inte alltför långsökt gissning: att åtgärder varit meningslösa. Men den slutsatsen följer förstås inte: många gånger fler kunde förstås ha dött av covid, om det inte varit för åtgärderna.

Det är som att lägga 100 000 kr på brandskydd, drabbas av brand, lyckas släcka tack vare skyddet, men ändå få skador för 100 000, och då dra slutsatsen att brandskyddet var onödigt. Men om man inte hade skaffat det hade huset brunnit ner, och det var kanske värt 10 miljoner.

En mening i Omnis version av artikeln löd: ”Faktorer som nämns är att undernäringen har ökat och tillgången till vård för andra tillstånd har minskat. Det handlar också om vaccinering som uteblivit, och att småflickor som inte går i skolan gifts bort.”

Återigen, att skylla minskad tillgång på vård på åtgärderna låter mycket märkligt. Utan åtgärder hade förstås ännu fler behövt vård. Och hur förfärligt det än är med barnäktenskap, så är det kanske att ta i att ta upp dem bland dödssiffror.

 

Försiktighetsprincipen

Hur responsen till en pandemi ser ut, är en politisk fråga. Vad som är en förnuftig nivå på insatser mot en viss pandemi står i förhållande till hur många som blir svårt sjuka och dör av sjukdomen, och hur lätt den sprids: är det en vanlig influensa och få blir allvarligt sjuka har vi av tradition gjort i stort sett ingenting. Vore det en ny upplaga av digerdöden, där uppåt varannan smittad avlider i svåra plågor, och smittsamheten dessutom är stor, skulle nog de flesta utan att blinka vara med på att allt annat får stå tillbaka under tiden, inrikta hela samhällets resurser på att försöka hejda förloppet och att isolera sig så mycket det bara går.

Att dödligheten föreföll vara relativt låg i covid-19 har gjort att det funnits vitt skilda uppfattningar om vad som är en rimlig nivå av respons. I början var det dessutom mycket som var osäkert: hur hög är dödligheten egentligen? Hur stor andel blir allvarligt sjuka? Hur lätt smittar det? På vilka sätt smittar det? Kan någon smitta utan att ha symptom? Beroende på vilka antaganden som gjordes om dessa, gick det att landa i helt olika slutsatser om vad som verkade rimligt att göra.

Långtgående åtgärder som stängning av verksamheter och inskränkningar i människors frihet innebär att vi inte vet vad som händer på sikt om vi tar till dem, menade kritiker, och att korrekt tillämpning av försiktighetsprincipen innebär att inte införa åtgärder. Men det förefaller som att den osäkerheten är av ett annat slag än vad en helt ny sjukdom med okända hälsoeffekter innebär. Det är i någon mån förutsägbart vad som händer om gallerior, butiker och restauranger stängs: de tappar sina intäkter, de får säga upp personal, arbetslösheten stiger, företag kan gå i konkurs, etc. Det är påfrestande för alla inblandade, det är dyrt, men det går att få ett skapligt grepp på förhand ungefär vad det kan tänkas kosta. De drabbade kan också kompenseras ekonomiskt – vilket vi också försökt göra, med varierande framgång.

Att däremot ”vänta och se” när det kommer en ny sjukdom, där det är okänt hur smittsam den är, hur många som blir svårt sjuka, dör eller får bestående men, men de tidiga indikationerna är att allt detta är värre än något vi sett på ett århundrade, låter inte som att tillämpa försiktighetsprincipen. Det låter mer jämförbart med att stå kvar om bombplan dyker upp vid horisonten för att se exakt vad de har i lasten, istället för att försöka sätta sig i säkerhet så fort det bara går. Om en tsunami rullar emot en är det inte kyligt förnuft att stå kvar, det vettiga är att kuta för allt vad man är värd.

Med det sagt kan det förstås ändå vara svårt att bestämma exakt vad man ska göra. Skolor har kanske varit ett extra knepigt fall. Både att stänga dem och hålla dem öppna är förknippade med stora nackdelar, och de som främst drabbas om de stängs – eleverna – kan inte på något tydligt sett ersättas med pengar, eftersom den omedelbara skada de lider inte är ekonomisk, utan kunskapsmässig. Det går säkert att skriva en bok bara om det, jag tänker här bara konstatera att om vi helt saknat tekniska möjligheterna att bedriva distansundervisning, hade argumenten för att hålla dem öppna varit starkare, och om dödligheten visat sig vara högre hos barn, hade få föräldrar rimligen velat skicka sina barn till skolan. I skrivande stund har knappt 1300 i gruppen 0-19 fått sjukhusvård i Sverige p.g.a. covid-19, 83 behövt intensivvård, 14 har avlidit och ett okänt antal har fått långvariga symptom. Frågan om stängt eller öppet är delvis ett falskt dilemma: det finns mellanting, och åtgärder att införa på plats, om man bestämmer sig för att ha dem öppna. 

 

Acceptabel risk

Tegnell beskrev i början av pandemin Sverige som ett land som har svårt att acceptera risker. Jag har sett alla tecken på motsatsen. Men det väcker ändå frågan: vad tycker vi är en acceptabel risk? Skiljer den nivån sig avsevärt mot våra grannländer? Eller blev det bara så här, eftersom vi hade slutit upp bakom myndigheten oavsett vad de hade gjort? Om det istället varit Folkhälsomyndigheten som kommit på att införa lockdown, och alla andra länder bara kört på, dött som flugor och sedan tagit efter oss? Hur stolta hade vi inte varit då? Eller hade det blivit ramaskri från Agnes Wold?

Att kunna ge medborgarna sjuk- och akutvård får ses som en grundpelare i ett modernt samhälle. När samhället inte längre kan ge oss det, förflyttas vi osynligt till ett helt annat sorts land, där annars närmast triviala saker som blindtarmsinflammation snabbt kan leda till döden. Det borde vara en gräns vi kan enas om att göra vårt yttersta för att aldrig överskrida, även om det är kostsamt, leder till konkurser eller tillfälligt inkräktar på vår frihet och våra nöjen. För vår egen skull.

 

Förlorade levnadsår

Det har under pandemin kommit vitt skilda uppgifter om hur många levnadsår i snitt de som gått bort i covid förlorat mot om de inte blivit sjuka. Man kan argumentera för att ett liv är ett liv, men hur många år som gått förlorade är ändå inte oväsentligt. Det är inte helt enkelt att räkna ut, men det verkar inte röra sig om någon månad, vilket var en uppgift som figurerade i början. En svensk uppskattning kom fram till mellan 6 och 8 år, en internationell studie till 16 år.

 

Skala ner kurvan

Inledningsvis cirkulerade uppfattningen att man genom åtgärder bara skjuter problemet framför sig. Det är ju ungefär det Johan Giesecke menat. Men det är felaktigt, på flera sätt. I en inledningsfas är bland det värdefullaste som finns att vinna tid: Man lär sig mer om sjukdomen och kan förbättra behandlingen av den, vilket vi också såg: dödligheten hos de inlagda på IVA sjönk under våren – även om det också delvis kan berott på att vården i början var överbelastad. Man får tid att förbättra beredskapen, och får också i slutändan färre fall: hela kurvan skjuts fram och skalas ner. Det såg man redan under Spanska sjukan: städer i USA som tog krafttag tidigt mot smittan klarade sig bättre, inte bara för tillfället utan i slutändan. Med lite tur och skicklighet kan smittan hållas i schack länge nog att få fram vaccin. Om det ändå skulle misslyckas har man åtminstone försökt.

 

Business as usual?

Inget land har gjort ingenting. Men man kan naturligtvis ställa sig frågan hur det hade gått att köra på mer eller mindre som vanligt. Det närmsta exemplet jag kan komma på är Brasilien, som haft en ledare som i princip förnekat sjukdomen, och avskedat hälsoministrar om de velat införa smittskyddsåtgärder, men människor där har förstås ändå ändrat sitt beteende. Brasilien har närmare 600 000 registrerade dödsfall, ungefär dubbelt så många per invånare som Sverige. USA hade inte precis heller någon välorganiserad respons, och har ännu fler döda än Brasilien, men lite färre per capita.

Vi kan inte veta exakt vad som hänt om länder inte gjort nedstängningar, men studier visar att de enbart i Europa sparat omkring tre miljoner liv, bara under den första vågen - en långt värre katastrof än vad vi faktiskt fick.

En annan studie har undersökt hur det gått om Sverige gjort lockdown. Den kom fram till att en nedstängning under våren 2020 hade minskat våra dödsfall med mellan 26 och 82 % och förstås smittan i ungefär motsvarande grad, och kostat ungefär en halv procent av BNP.

Frihet och tvång

Är det en demokratisk rättighet att få smitta andra med en svår sjukdom?

I många länder har man som privatperson kunnat få böter om man brutit mot smittskyddsregler. För en privatperson i Sverige har restriktionerna varit rekommendationer som byggt på frivillighet. Det kanske låter sympatiskt, men det har ofta följts åt av ett självbelåtet ”här behövs inget tvång, för här är vi så förnuftiga”. Det har väl gått sådär. Dessutom är det förstås inte sant: Sverige har också lagar. Till exempel har vi böter för gärningar som fortkörning och felparkering, vilket är samma sorts situationer som att utsätta andra för smittorisk: en upplevd tillfällig fördel för den enskilde, förenad med fara för sig själv och andra. De är alla exempel på tradgedy of the commons, allmänningens dilemma, där vad som är bäst att göra för varje enskild aktör leder till ett dåligt resultat för helheten. För att undvika att de uppstår, behöver situationen förknippas med någon form av kostnad för den enskilde som är högre än den upplevda vinsten. Ursprungligen, när bilar var nya, var det förstås inga böter för varken fortkörning eller felparkering, tills situationen blev ohållbar. Somliga knorrar förstås om de blir bötfällda, men de flesta ser ändå vitsen med systemen.

Ett annat exempel är de långa bagagebanden på flygplatser och färjeterminaler. Det finns en gul linje i golvet runt hela bandet, någon meter ut. Idén med linjen är förstås att om alla står bakom den, kan alla i god tid se när just deras väska kommer på bandet, kan lätt ta den, och gå därifrån. Om det verkligen fungerat så, kunde alla slappnat av, och ingen hade behövt knuffas och trängas. Problemet är att man förstås ändå ser ytterligare lite bättre, om man går fram lite jämfört med alla andra, och det är ingen nackdel för den enskilde att göra det. Slutresultatet blir ofelbart att alla hänger ut över bandet med panik i blicken, i fruktan över att missa sin väska, så de måste vänta de två minuter det tar innan den kommer tillbaka nästa gång. Jag känner tilltron till min art vackla betänkligt varje gång tvingas bevittna det spektaklet.

Vi behöver tydligen regler i sådana situationer, om inte resultatet för helheten ska bli pannkaka. Så specifikt när det kommer till smittspridning hade allt det här gått att räkna ut på förhand, i synnerhet som Sverige är det land i världen där invånarna rankar vikten av att få uttrycka sig själv högst.

Det framkom att vissa av de hårdare inskränkningarna som gjorts i andra länder inte är möjliga i Sverige, då de var oförenliga med vår grundlag. Kanske var det bra. Man tog fram en pandemilag, men den kom för sent för att ha inverkan på första eller andra smittvågen, och den verkar heller inte ha använts i så hög utsträckning. Butiker, restauranger och utskänkningsställen har haft ansvar för att implementera gällande åtgärder, men kontrollen på efterlevnad tycks ha varit slapp.

De gånger jag rört mig ute har det ofta inte märkts att vi varit mitt i en pandemi. De få gånger jag åkt kollektivt har i princip alla betett sig som vanligt. Inga ansatser till att försöka håll avstånd, få eller inga munskydd. I stort sett varje gång har jag hört någon hosta. Det har varit trängsel på caféer och restauranger jag gått förbi. Stoj, skratt och ryggdunkningar, samtidigt som intensivvården dignat under trycket av människor som inte trodde att just de skulle hamna där. Nu är en majoritet både på sjukhus och IVA under 50 år.

Risken att hamna där för en ung, frisk person har varit ganska liten, och uppenbarligen en risk många varit beredda att ta. Om det varit den enda konsekvensen hade det varit svårare att säga något, men problemet har förstås varit att de utsatt andra för fara. Det verkar helt enkelt svårt för oss att frivilligt försaka nöjen under lång tid, bara för att vi kanske under hela denna tid skulle kunna vara smittsamma under några få dagar utan att veta om det. Men de dagarna kan visa sig kosta andra människor livet, och den sammantagna effekten för hela samhället kan bli enorm. Detta faktum är uppenbarligen väldigt svårt för oss att förhålla oss till, och det är tragedin i dynamiken kring covid-19.

 

I del tre studeras Sverige och krishantering.