Den här texten är indelad i fyra delar: del ett om kritiken, del två (den här) är en fördjupning, del tre handlar om Sverige och krishantering, och del fyra om vad vi kan göra till nästa pandemi
Hela podden finns på SoundCloud (del två börjar vid 30:14)
Rysk roulett
Vi har haft en väldig tur. Detta har diskuteras väldigt lite, och låter kanske provocerande när vi har ungefär 15 000 döda. Men det mesta pekar på det. För det första så skulle vi fått en tredje och en fjärde våg av döda, om vi inte haft vaccinen, vilket Tegnell slog vad om att vi inte skulle få innan naturlig flockimmunitet. Den hade med deltavarianten inte nåtts förrän vid 80-90% smittade, vilket inneburit åtminstone 50 000 döda. Men det kunde lika gärna varit många gånger fler. Fördubblingstakten av fallen i början av våren 2020 verkar ha varit något i stil med två dygn, utifrån hur snabbt sjukhusinläggningarna steg. Om dynamiken i covid-19 bara varit en gnutta annorlunda, eller om vi väntat ytterligare några dagar med åtgärder, hade inläggningarna kunnat gå rätt genom sjukvårdstaket, vilket förstås hade höjt dödligheten drastiskt. Det finns ingen chans att FHM hade den typen av överblick eller förmåga till detaljstyrning: vi hade nästan ingen testning, och var därmed blinda. Deras budskap gick från ”vi har ingen samhällsspridning” till ”det här är toppen av ett gigantiskt isberg” inom loppet av en vecka. Det var en ren lyckträff att som mest drygt 550 patienter med covid-19 behövde läggas in på IVA samtidigt, och inte 5000, eller 50 000. Låter det överdrivet? Enligt FHM:s egna tidiga skattningar räknade de med att 5 % av alla smittade skulle behöva intensivvård. Men bedömde också att högst en promille av befolkningen skulle få det. Vid det här laget har åtminstone två miljoner svenskar haft det – 200 gånger fler. Det hade med deras skattning betytt att 100 000 skulle behövt intensivvård fram tills nu, och inte 8000, som är den faktiska siffran. När verkligheten motbevisat dem om det här med ett begränsat utbrott, trodde de istället, som bekant, att smittan skulle stanna först vid flockimmunitet. För detta hade med ursprungsvarianten krävs att omkring 2/3 av befolkningen smittats. Vi kan räkna lågt och säga 6 miljoner. Det hade med samma andel betytt 300 000 patienter i behov av IVA-vård inom loppet av någon månad. Endast någon procent av dessa hade fått plats, och resten hade därmed fått dö: i hemmet, i överfulla korridorer på sjukhusen, eller på gatorna utanför. Så det var ju tur att myndighetens prognos var fel både gällande andelen svårt sjuka och hur många som skulle smittas, och inte bara gällande antalet smittade.
300 000 döda i landet inom loppet av några månader var alltså ett fullt tänkbart scenario. Det är inte ens ett värsta-scenario. Skattningen med 5 % hade förstås kunnat slå fel åt andra hållet. Covid-19 kunde varit som Sars, orsakat av ett närbesläktat coronavirus, där mellan 15 och 20 % behöver läggas i respirator.
I det läget hade åtminstone jag avrått folk från att ge sig ut och flyga, och bett folk jobba hemma så tidigt som möjligt och skippat resonemanget om att det inte var jämställt. Istället började Tegnell redan vid 5 000 döda hävda att det är mycket värre än någon kunnat föreställa sig.
När världen blev galen
Jag hade inte velat ha Anders Tegnells jobb. Men att hans jobb varit svårt betyder inte att han inte kan kritiseras. Det här blev verkligen inte bra, och det hade inte behövt bli så här illa. På ett sätt är det egentligen svårt att klandra honom, han har säkert gjort så gott han kunnat. Men han borde inte fått det jobb han har. Det tyngsta skälet är att han, vilket framgått i mailväxlingar, i princip inte tror på åtgärder mot smittskydd. Det är som att vara räddningschef och inte tro på att släcka bränder: det borde ha varit ett anställningskrav.
Han berättade i sitt sommarprat att när andra länder satte in kraftiga åtgärder för att försöka stoppa smittan upplevde han det som att världen blev galen. Ett annat perspektiv på samma sak är att han var den som inte förmådde upptäcka att kartan inte stämde. Det påminner om historien om mannen som hörde en trafikvarning på bilradion: ”Varning! En bil har siktats i fel körfält, körandes mot trafiken” och då reagerade: ”En?! Jag har mött flera hundra”.
Att andra länder stängde ner uppfattades här hemma som populism, panik eller både och. Jag förstod inte riktigt hur nedstängningar kunde ses som ”populistiskt”. Så himla populära verkar de knappast. Och när många länder gjorde samma sak ett halvår senare – var det panik då också?
Så om det nu inte var världen som blev galen, vad borde vi gjort? Jag har aldrig varit en förespråkare av lockdowns generellt. Lockdown är något ett land tar till om de missat att förbereda sig, när allt annat misslyckats, och man står inför en omedelbar sjukvårdskatastrof. De är dyra och skadliga, men i det läget att föredra. Som en grovhuggen cancerbehandling för samhället: biverkningarna är svåra, men man klarar åtminstone livhanken.
Men diskussionen har ofta haft karaktären av ett falskt dilemma. Anhängare av Sveriges laissez faire-variant kunde komma med argument som ”är det bättre att låsa in folk då?” eller ”ska polisen slå alla som går ut med hunden vid fel tidpunkt?”. Men det finns förstås gott om saker att göra mellan ”business as usual” och att svetsa igen folks dörrar. Framför allt att agera tidigt.
Schackbrädet och risgrynen
Det har ibland sagts att den mänskliga hjärnans största brist är dess svårighet att greppa exponentiella förlopp. Sällan har det känts så sant som under pandemin. När de första dödsfallen började rapporteras in gick vissa i taket och tyckte det var vansinne att ge så mycket utrymme åt något som så få dött av.
Det kan då vara läge att dra sig till minnes fabeln om kejsaren av Kina, som ville ge en fin belöning till uppfinnaren av schack. Upphovsmakaren bugade och bad endast om följande: ett risgryn för den första rutan på schackbrädet, två för den andra, fyra för den tredje, och så vidare för resten av rutorna. Kejsaren tyckte det lät som en anspråkslös begäran, och beviljade den genast. Ett påse ris togs fram och man började räkna. Snart fick fler säckar bäras fram. Man insåg efter ett tag att det inte i hela Kina fanns tillräckligt med ris för att uppfylla mannens önskan. Det totala antalet blir 264 - 1, över 18 trillioner. Det finns två varianter av fabeln: en där kejsaren går bankrutt, och en, som låter troligare, där uppfinnaren bli av med huvudet.
Studier på det ursprungliga smittutbrottet i Kina pekar på att de skulle fått ner fallen till ungefär 1/3 för varje vecka tidigare de agerat, så på två veckor till 1/9, eller tre veckor 1/27. Initialt fördröjdes åtgärderna troligen till stor del av rädsla hos underlydande att rapportera dåliga nyheter uppåt. Sedan dess har de uppenbarligen varit mer på hugget, eftersom det inte varit några utbrott att tala om i Kina. Hade de varit det från början, hade covid, precis som Sars, kanske aldrig utvecklats till någon pandemi.
Liknande studier har gjorts för New York, med liknande resultat. Att agera tidigt är helt avgörande när något växer exponentiellt. Rätt tillfälle att göra det är när ingen tror att det behövs.
Trendbrott
Hösten 2020 började smittan öka igen, efter att ha legat på en förhållandevis låg nivå under sommaren. Efter några veckor gick det att utläsa en tydlig exponentiell trend. ”Nu hade varit läge att agera”, tänkte jag för mig själv. Budskapet från myndigheten var istället variationer av: ”en platå”, ”en försiktig ökning”, ”viss ökning, men från en låg nivå”. Det talades om att lätta på restriktioner. Några veckor senare, när fallen började bli många, hette det plötsligt att det skett ett ”trendbrott”. I själva verket var det exakt samma exponentiella kurva hela tiden.
Man strök i sista stund planerna på lättade restriktioner.
Jag tänkte att det kanske handlade om att anpassa kommunikationen, och skala bort svåra ord som ”exponentiell” för att inte tappa folk. Men mig tappade de, för jag kände inte att jag kunde lita på att de begrep vad de pratade om. Jag önskar att de åtminstone någon gång, under alla dessa presskonferenser, kunde ha visat att de faktiskt hade gedigna kunskaper i ämnet, men att de kände sig tvungna att ständigt överförenkla det de sa för att vi stackars okunniga skulle förstå. Så kan det förstås vara. Men det får jag i så fall inte ihop med hur de kunde se så sent att det var helt fel läge att ta bort några restriktioner, eller med följande:
FHM har insisterat på att vägra beskriva smittan som luftburen, trots att det sedan länge är klarlagt att det vanligaste sättet att bli smittad är via luften, inte t.ex. via mat eller ytor. Kanske är det mer korrekt att beskriva covid-19 som en aerosolsmitta. Men aerosoler är, som namnet antyder, partiklar som svävar i luften, och om den nu för praktiskt vidkommande beter sig som luftburen, har man i det här fallet helt klart inte anpassat kommunikationen till en befolkning som inte är insatt i epidemiologiska teknikaliteter.
Oron för oro
Ett genomgående tema i FHM:s agerade har varit ett stort fokus på att inte skapa oro. Men i tider av kris är det missriktat att försöka invagga människor i falsk trygghet istället för att så rakt som möjligt beskriva läget – i synnerhet om man vill få folk att göra som man vill. Men tänket med oro för oro spred sig: butikspersonal har förbjudits att bära munskydd på jobbet, med hänvisning till att det skulle ”öka oron”. I själva verket finns det förstås betydligt större anledning att vara oroad för smitta om ingen i lokalen bär munskydd.
Det bästa sättet att få mig orolig är att säga att allt är under kontroll, när jag vet att så inte är fallet. Vad hade hänt om de nu inte tonat ner det ena efter det andra, utan hela tiden gett en så nykter bild av läget som möjligt? Hade storskalig panik utbrutit? Det är möjligt, förstås. Men det verkar inte ha hänt i andra länder, som t.ex. Finland, där man tycks ha behandlat befolkningen som vuxen.
Och i viss mån blev det panik ändå, eller kanske snarare just därför. Få har väl glömt huggsexan om toapappret. Konserver och annat tog tillfälligt slut. Men anledningen var att halva befolkningen gick från helt obekymrad till alarmerad under loppet av ett par dagar, när det stod klart att smittan redan var här och tagit fart på allvar. En annan variant hade varit tydlig information från myndigheterna på ett betydligt tidigare stadium där de kommunicerat att det är ingen omedelbar fara på taket, men nu är rätt tidpunkt att se över förråd av saker som mat och mediciner. Vi fick trots allt alla en broschyr hem om sådant under sommaren 2018: om krisen eller kriget kommer.
Det hade kunnat skapa marginaler, sprida ut hamstrandet och att vi sluppit att få slut på varor i butikerna precis i det ögonblick när det faktiskt fanns en reell risk för att leveranskedjorna skulle kunna brista.
Hanlons rakkniv
Det finns tyvärr ganska lite som tyder på att FHM haft gedigen kompetens när det gäller modelleringar och prognoser. Det finns däremot en hel del som tyder på motsatsen.
Jag gick på relativt tidigt stadium igenom alla profiler på linkedIn som var noterade som anställda på FHM. Det var 336 st av deras totalt ca 500 anställda, så ungefär 2/3. Jag hittade inte en enda matematiker. Jag hittade i stort sett inga som tydligt jobbade med simuleringar för att ta fram olika scenarier. Eventuellt en person, men han hade bara jobbat i några månader. De verkade heller inte söka efter några sådana personer.
Deras första publicerade covid-relaterade rapport om uppskattat sjukvårdsbehov, kom ut först i slutet av mars och såg ut som någon av mina labbrapporter från gymnasiet. Med andra ord: inget jag hade velat publicera som underlag för ett lands planering under en pandemi. Den innehöll några få antaganden: dels att maximalt en procent av befolkningen skulle smittas under första vågen, och dels att 5 % kunde behöva IVA-vård. Vidare såg alla grafer över antal inlagda misstänkt mycket ut som normalfördelningskurvor: de var exakt symmetriska kring toppen. Smittfall i epidemier följer inte normalfördelningskurvor, och de vanliga matematiska modellerna för epidemier ger heller inte sådana som output. Så de verkade ha baserat beräkningarna på någon okonventionell modell, lite oklart vilken och hur.
Av ren slump råkade felen i de valda parametrarna, där vi nu vet att den ena var ungefär en faktor tio fel åt ena hållet, och den andra en faktor tio fel åt andra hållet, balansera varandra så att slutresultatet, åtminstone när det gällde maximalt antal inlagda, hamnade förbluffande nära det faktiska utfallet. Anders Tegnell har flera gånger tagit den goda överensstämmelsen som bevis för deras förträfflighet när det kommer till modelleringar.
Det som slutgiltigt fick mig övertygad om att sagda tjänsteman inte ens hade grundläggande förståelse för det man kan hävda utgör kärnan i hans jobb, var de mail som Emanuel Karlsten begärde ut, och som även publicerades i Expressen:
Jag frågade mig länge om de verkligen kunde vara äkta, för innehållet är svårt att ta in, men jag har inte sett något som tyder på annat. Vill man vara absolut säker kan man förstås begära ut dem själv.
Tegnell ska inte behöva fråga om det går att modellera smittspridning, och hur den planar ut, när immuniteten stiger, eller att det går att göra diagram av det, inte ens som nånslags kontrollfråga. Det är saker man lär sig första timmen när man läser om smittspridningsmodeller. Det är som en snickare som aldrig sett en hammare, eller en sjökapten som inte känner till att det finns något som heter kompass. Man kan hävda att det är taget ur sitt sammanhang, men jag tar gärna emot trovärdiga förslag på kontext som gör mailväxlingen rimlig. Jag har läst resten av mailtråden, och den gör inte saken bättre.
Det ska inte vara möjligt att han inte kan det där, men samtidigt faller mycket på plats. Det är faktiskt bra, för vad hade varit alternativet? Att han i själva verket haft stenkoll på hur pandemin skulle modelleras, räknat ut vad som skulle hända, men ändå låtit bli att agera i tid. Att han fattat hur många som skulle dö men ljugit om det, och sen spelat förvånad. Det hade verkligen varit mörkt. Så inkompetent är helt klart att föredra.
Men. När jag under arbetet med den här texten läst igenom gamla artiklar hittade jag en text i dagens medicin från 25:e februari 2020 där Anders Tegnell faktiskt uttalar sig om dödligheten: ”…vad gäller hur farligt viruset är så har vi nu en ganska god bild som visar att de allra flesta får en mild infektion, medan ett fåtal drabbas allvarligare och där mellan en och två procent dör”.
Detta är ett av mycket få tillfällen där han uttalat sig om dödlighet. Han verkar ha undvikt det så mycket som möjligt, förmodligen i linje med ”inte-skapa-oro”-tänket. Hur som helst. Den 25:e februari trodde han att dödligheten var mellan en och två procent. Hopp fram i tiden till den 5:e maj. Då intervjuas han i den amerikanska talkshowen The Daily Show av Trevor Noah. Att en statligt anställd svensk tjänsteman får vara med i amerikansk underhållnings-TV lär inte höra till vanligheten, och det understryker hur udda och avvikande vi var. Den kollektiva stoltheten över vår exceptionalism tycks ha varit på topp i Sverige kring den här tiden, och Tegnell gör ett ganska gediget jobb i att förmedla den. Det enda som skavde var att vi låg väldigt högt i döda. Trevor Noah ställer, tycker jag, bra frågor; han verkar genuint vilja veta hur de bakom det svenska vägvalet resonerat. Han undrar om, och i så fall hur, de gjort kalkylen att hålla mer öppet, så att människor kan leva mer som vanligt, och vägt det mot att fler riskerar att smittas och dö.
Tegnell svarar: ”We never really calculated with a higher death toll. We calculated with more people being sick, but the death toll really came as a surprise to us”.
Så: han visste att en eller två av hundra insjuknade dör, men trodde inte att fler skulle dö, även om fler blev sjuka? Vafalls?
Den tämligen långsökta krumbukt man får ta till för att få ihop dessa logiskt oförenliga utsagor är att de måste utgått ifrån att riskgrupper skulle gå att skydda fullständigt. Han nämner också äldreboenden i intervjun. Genom att ta upp det i svaret klarar han sig med en hårsmån från att i min bok hamna på en mycket mörk och dyster plats, men det ger upphov till en rad följdfrågor: De vägde alltså inte in risk för smitta på äldreboenden alls i kalkylen? Kände de sig säkra på att dödligheten var försumbar för alla som inte bodde på äldreboende? Och eftersom han här berättade för oss rakt upp och ner att de både tillät och räknade med mer smitta än andra länder, varför vill man då nu, ett år senare, hamra in att man försökt hålla nere smittan så mycket som möjligt? Och varför får vi reda på sådan här avgörande information långt i efterhand via amerikanska talkshower, och inte på presskonferenserna?
Tegnellspeak
Det här är kanske något av ett sidospår, men det är något med hur han pratar. Anders Tegnell har tydligen en oerhörd förmåga att lyckas inge förtroende. Jag antar att det har att göra med det faktum att han har rätt titel och position, att folk förväntar sig att han ska veta vad han pratar om, att han låter precis som om han gör det, och aldrig tvekar. Det har fungerat ibland på mig också. Det låter ofta lite tillbakalutat snusförnuftigt, sådär. Kanske lite överraskande till och med, med nån twist, som att han har tänkt på något andra missat. Men om man backar och lyssnar igen vad han egentligen sagt blir det ofta uppenbart att det han just sa antingen var tämligen intetsägande, eller rentav totalt snömos.
Exempel: ”Jag vill vara väldigt tydlig. Nej, vi stängde inte igen som många andra länder, men vi hade i praktiken en nedstängning.”
Eller: ”De [yngre] är inte drivande men det är i de grupperna som vi har den stora smittan.”
Han har en teknik där han genom att säga ingenting och både och, sedan kan hävda, oavsett utfall, ”det är ju det jag sagt hela tiden” – han har alltid en väg ut. Han säger att det inte finns någon anledning till oro, men är samtidigt bekymrad. Han gör inte den och den bedömningen i nuläget, men kan alltid ändra sig. ”Viruset har överraskat oss många gånger” - det är aldrig de själva som gjort en dålig prognos.
Johan Carlson använder sig av samma teknik. Han säger att han inte väntar sig en fjärde våg i Sverige, förutsatt att vaccineringarna löper på. Vad som kan anses med ”löpa på” i det här läget är öppet för fri tolkning, så om det ändå blir en fjärde våg, kan han alltid skylla på oss.
Myndigheten som helhet gör något liknande i sina rapporter om framtida spridning. ”Scenarierna är framtagna för att illustrera möjliga förlopp och ska inte uppfattas som prognoser. Syftet är att utgöra stöd för planering.” Vad betyder det ens? Och hur är det tänkt att de ska gå att planera efter, om de inte är prognoser? När deras scenarier visat sig vara en faktor tio fel, och när någon som planerat utifrån dem kommer och undrar vad som hände, kan de slå ut med armarna och säga: ”skyll inte på oss, det var inte en prognos, bara ett möjligt förlopp”.
Tegnell går också ibland till en slags motangrepp: När han inte våren 2020 velat stänga flygrutter och skolor och får kritik för att vara passiv, svarar han: ”Men det är ju ett väldigt aktivt beslut. Extremt aktivt, eftersom det är lite grann mot vad folk vill och tror att man ska göra. Det är det som är de svåra besluten, de lätta besluten är att bara hänga med. Men då blir man ju inte speciellt effektiv.”
Ah... smart. Insiktsfullt. Självständigt tänkt! Och lite oväntat. Men vänta nu: skröt han just om att han inte gjort något? I ett läge där det absolut hade varit vettigt att göra något?
Ett färskt exempel, som är en tvåstegsraket:
Först sa han i en intervju nyligen angående vaccination av 12- till 15-åringar:
”Eftersom vi idag inte behöver ta det här beslutet, vi har inte vaccin, vi kan inte gå igång och vaccinera dem, åtminstone på ett ganska stort antal veckor, för vaccinet behövs till andra grupper, så är det ju bättre att ta ett beslut när vi har så mycket data tillgängligt som möjligt.”
Men enligt vaccinsamordnare Richard Bergström råder det ingen brist alls nu på vaccin inom EU.
Antingen har Tegnell inte koll på tillgången till vaccin, eller så ljuger han. Eller så hittar Bergström på. När Tegnell fick följdfrågor på det här ett par dagar senare, vidhåller han att det han sa stämmer:
”Ja, för vi har ju, som du såg bilderna, stora grupper kvar bland de som verkligen sprider smittan i samhället som vi måste prioritera och se till att få vaccinerade först. De behöver absolut vaccineras först. Det finns två delar i detta: dels måste det finnas vaccin tillgängligt – men det är inte det primära, utan det primära är ju att vi kan se att i gruppen 12-15 år att vi verkligen kan få en extra nytta av att vaccinera dem. Vi ska ju inte vaccinera dem om det inte behövs.”
Han säger det med samma självklarhet som alltid. Och är man inte riktigt med så låter det ju vettigt: Nä, vi ska ju inte vaccinera barnen om det inte behövs. Han är en klok och försiktig general, den där Tegnell. Men vänta nu: om det finns vaccin så det räcker till alla, varför måste de absolut fortfarande vaccineras i åldersordning? Vi har ju redan erbjudit alla över 18 nu ett bra tag, och över 16 sen några veckor. Kapaciteten att distribuera dem finns ju helt klart, för det ges betydligt färre doser per dag nu än före sommaren. Och hur exakt är det han ska se att det finns en ”extra nytta” med att vaccinera barnen? När tillräckligt många blivit svårt sjuka? Data finns redan. Och även här är vi nu avvikande: vi är det enda land i EU som inte vaccinerar från 12 år och uppåt.
Det går att fylla en bok med sådana här exempel. Jag har inte hört honom yttra många meningar som får mig att tro att han har några djupare insikter i epidemiologi, däremot har han helt klart svart bälte när det gäller att slinga sig ur jobbiga frågor, på en nivå där det är uppriktigt imponerande.
Både han, Carlson och Giesecke har även kunna rida på att de haft tolkningsföreträde: när de blivit inträngda i ett hörn har de ibland tagit till varianter av: ”du förstår inte det här”, utan att sedan förklara ordentligt eller ge några motargument. Budskapet är: vi är oraklen, vi sitter på kunskapen, kom inte här och försök syna oss.
Mer av denna snorkighet blev tydlig i ett enkätsvar till MSB: i början av februari 2020 mailade MSB ut en hemställan till andra myndigheter för att kartlägga beredskapen. Enkäten innehöll ett hypotetiskt scenario för en utveckling av covid-19 till en eventuell pandemi. FHM svarade nonchalant, nedlåtande och förorättat. Det var uppenbart att de kände sig trampade på tårna av att en annan myndighet var inne på deras område. På frågan ”vilka risker ser ni avseende försörjning av kritiska varor eller tjänster inom ert verksamhetsområde?” löd svaret: ”inga speciella, utmaningarna är att lugna myndigheter att inte överreagera och som inte har kunskap samt hantera allmänheten som har oro eller sprider osanna uppgifter”. På frågan ”vilka tänkbara åtgärder skulle ni kunna vidta i nuläget för att förebygga och förbereda inför ett scenario likt det ovan?” blev svaret: ”Alla åtgärder utgår från att hantera enstaka fall korrekt samt att informera omvärlden sakligt så inte felaktiga scenarier görs av okunniga myndigheter, regioner eller politiska beslut”. Svaret på övriga frågor var i princip ”inga risker”. Det behöver väl knappast sägas att scenariot MSB gjort i enkäten sedan visade sig stämma betydligt bättre med den faktiska utvecklingen än något av FHM:s scenarier.
Infodemin
Det varnades tidigt för att pandemin också skulle medföra en infodemi. Så blev det, och desinformationen har verkligen kommit från alla håll - inklusive de som varnat för den.
Folkhälsomyndigheten
Folkhälsomyndighetens ställning gör att det inte krävs särskilt mycket felaktigheter för att det ska få stora konsekvenser. Och de har haft helt fel om i princip alla centrala aspekter av pandemin: asymtomatisk och presymptomatisk smitta, barns smittsamhet, mörkertal av fall och nivå av immunitet i befolkningen. De har gått ut gång på gång med att vi varit ”nära flockimmunitet”, när det inte fanns några vettiga belägg för det, utan det har gång på gång visat sig vara önsketänkande. De har i princip aldrig medgivit några fel, ens långt efter att fakta tydligt pekat åt motsatt håll. Ibland har de ändrat sig i smyg, ibland har de hårdnackat fortsätt sin linje, som det här med att inte vilja beskriva smittan som luftburen.
De har haft fel på en nivå som inte verkar ha förekommit i något annat jämförbart land. En tysk studie har med hjälp av AI mätt andelen påståenden från europeiska länders smittskyddsmyndigheter som stämt. Jag vet för all del inte så mycket om studien och den kanske kan tas med en nypa salt, men jag tror inte den haft något särskilt motiv att framställa just Sverige i dålig dager. FHM låg hur som helst i botten med två procent rätt.
Det får mig att tänka på Johan Carlsons uttalande från den 8 mars 2020, i ännu en hånfull känga till professorer i epidemiologi som inte jobbar på FHM: ”Det är inte svårt att sitta i en tv-soffa och säga att det blir en pandemi om nio månader. Där är ungefär som när Enok Sarri tittade i fiskmagar och spådde sommarvädret. Men jag vill inte ”killgissa” sa han, och tillade ”det är slumpen som avgör ett virusutbrott.”
Vi den här tidpunkten befann vi oss alltså redan i en situation med exponentiellt ökande antal fall. Och det är förstås inte bara slumpen som avgör vad som händer med utbrottet, utan det hänger på vad man gör. Johan Carlson fick nyligen förlängt förtroende att leda myndigheten. Hur vi kom fram till att det är en bra idé, är för mig ett mysterium. Kanske hade vi klarat oss bättre, om vi hållit oss till fiskmagarna.
Tegnell har i någon intervju till synes pliktskyldigt beklagat att så få använder munskydd, men med tanke på hans systematiska diskreditering av dem kan han knappast vara förvånad. Jag har svårt att tro att han bryr sig, och han har mig veterligen aldrig syns med ett munskydd själv.
Han har även sagt saker som ”det är farligare att gå över gatan” än att få covid. En titt i olycksstatistiken ger 23 döda fotgängare i trafiken under 2020 (vilket är förfärligt), mot döda i covid-19: 9 900. Eller menade han per gång man går över gatan? Om 10 miljoner svenskar går över övergångsställen i genomsnitt 5 gånger om dagen under ett år, och 23 av dem dör, är risken per gång en på 793 miljoner. Mot i genomsnitt ungefär en på hundra om man får covid-19. Han menade det kanske inte exakt bokstavligt, men det känns riktigt onödigt att göra sådana jämförelser, eftersom de leder människor helt fel i sina riskbedömningar.
Regeringen
Vår beredskap är god, sa socialministern, tydligen efter att ha lyssnat till Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen. Det var inte med någon rimlig tolkning av innebörden sant, med fem intensivvårdsplatser per 100 000 (lägst i hela EU) och försumbara lager av sjukvårdsmateriel. Ingen inventering hade gjorts av hur det stod till inom kommunerna och med äldreomsorgen.
Det är svårt att säga att regeringen kommit med så mycket vilseledande information, för de har inte kommit med så mycket information alls, utan mest återgivit det FHM sagt.
Media och politiker
Otaliga gånger har det i media rapporterats om ”kritisk smittspridning i Långtbortistan”, men någon jämförelse med hemmaplan har sällan gjorts. Då jag gått in och tittat på faktiska data så har Sverige nästan alltid legat mångdubbelt högre. De flesta läsare har naturligtvis varken tid eller ork att kontrollera varje nyhet, och den sammantagna effekten är en förvrängd bild av läget där det hela tiden framstår som att vi legat bättre till än vi egentligen gjort. Är det här bara ett resultat av den vanliga jakten på klick, eller har media sett det som sin uppgift att ingjuta mod i befolkningen, och likt under ett krig sprida propaganda? Jag vet inte.
På presskonferenserna var det länge i stort sett bara en tysk journalist, som ställde ordentliga, kritiska frågor, och ville ta del av underlaget till besluten. Den sortens frågor var det ingen annan som ställde.
Den ende journalist som, vad jag kan minnas, tydligt stod upp för rim och reson på tidigt stadium och sa rakt ut att FHM uppenbarligen gjorde för lite och för sent var DN:s Peter Wolodarski. För detta har han förstås fått ta emot oerhörda mänger skit. Inom politiken var det bara Jimmie Åkesson som sa något, men att han skulle vara kritisk hade alla räknat med så ingen tog någon notis om det, eller fattade att han faktiskt hade poänger, eller tyckte det var för obekvämt att erkänna att just han hade det.
TV-experterna
En stor mängd experter har lotsat oss genom krisen. Somliga har synts mer än andra.
Först har vi Emma Frans, forskare på Karolinska, även om det hon studerat verkar ha mycket lite med virus och epidemier att göra. Hon har varit mycket i kanske främst SVT under pandemin, men hennes roll har inte varit helt enkel. Jag har för all del inte läst hennes uppdragsbeskrivning, men hon verkar i alla fall ha tolkat den som att förklara och förtydliga informationen från myndigheterna, att ge kontext och kommentera vad som händer, ur ett lättfattligt men ändå vetenskapligt perspektiv. Eller som hon själv beskriver det: att hon vill vara svenska folkets berättare i den här krisen. Hon har tidigare ägnat sig åt att slå hål på myter och granskat dåligt belagd vetenskap. Utmärkt. Men då blir det också konstigt när hon under en hel pandemi, i egenskap av denna vetenskapliga ciceron, aldrig påtalat när vår myndighets agerande inte vilat på stabil vetenskaplig grund. Tillfällen har knappast saknats, som alla de gånger vi gått emot WHO, våra grannländer och varit oense med deras smittskyddsmyndigheter. Att reda ut vad som varit sant har tydligen varit underordnat lydnaden mot överheten.
Sen har vi Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi, och alltså inte heller nödvändigtvis så insatt i pandemiska virus. Hon har haft något av en klackspark-attityd till smittan som verkar ha tilltalat många och varit en av de tydligaste anhängarna av Sveriges strategi. En rivig dam som sagt vad hon tyckt. Problemet är att mycket att det hon tyckt rimmat illa med vetenskapens rön. Hon ansåg att visir var överlägsna munskydd, och att bara äldre och riskgrupper skulle vaccineras mot covid, inte övriga vuxna och absolut inte barn. Hon har dessbättre svängt om vaccinen sen dess. Det har funnits en tendens att hon beskrivit saker hon råkat gilla som faktabaserade och vetenskapliga, och de hon ogillat, som t.ex. idén om skolstängningar, som något av patriarkala, macho, sexistiska eller hysteriska. Hon kom tidigt ut som medlem i Tegnells fanclub, och twittrande: ”Tegnell är vår general” och ”Gud så skicklig han är”.
Utöver dessa har förstås en myriad av personer i olika ställning, utbildning och bakgrund tillfrågats och uttalat sig. Ska jag välja en jag tyckt varit sansad, påläst och civiliserad genom hela krisen väljer jag Tove Fall, professor i molekylär epidemiologi. Det finns andra som varit bra. Men det har varit en strid ström av yttranden utan verkligheten på sin sida, även från personer med tunga CV:n.
Det finns en jag tänker på i synnerhet.
Giesecke och hans profetior
Denna man är, som det heter, ett kapitel för sig. Johan Giesecke har kanske det tyngsta CV:t av dem alla: läkare, tidigare statsepidemiolog, forskningsledare på Europeiska smittskyddsmyndigheten, rådgivare åt WHO och författare av en lärobok i epidemiologi. Han om någon borde ju veta. Och han har sannerligen låtit som att han gjort det. Han har suttit i tv-sofforna som en läkarvetenskapens Leif GW Persson.
Med stor tvärsäkerhet sa han i maj 2020 att övriga Norden skulle komma ikapp Sverige inom ett år när det gäller avlidna i Covid-19. Det har de alltså inte gjort: Sverige har minst tre gånger fler döda än de övriga nordiska länderna tillsammans.
Han framträdde på tidigt stadium i nyhetssändningar, och menade att covid-19 var i paritet med en ”svår influensasäsong”. Jag minns att jag undrade om han räknade in 1918. I ett annat framträdande sa han att alla människor kommer få det, att 98 % kommer inte märka att de haft det, och att dödligheten i covid var 0,1 %.
Om jag varit Johan Giesecke, och kommit med de förutsägelser han gjort, i synnerhet i kombination med den självsäkerhet han utstrålat, hade jag varit fullständigt förkrossad. Men han är till synes helt oberörd, och tycker fortfarande att han haft rätt. Det är något Trumpskt över det.
Han har vid flera tillfällen refererat till Johan Carlson och Anders Tegnell som ”mina pojkar”, eftersom det var han som anställde dem en gång i tiden. Jag anar en gruppdynamik här som känns ganska olustig. Tillsammans är de tveklöst de tre personer som haft störst betydelse för Sveriges hela hantering. Gieseckes roll numera är mer informell och indirekt, men det tankemässiga inflytandet han haft är uppenbarligen avsevärt.
Det har också varit rörigt vem han egentligen företrätt. Först antog åtminstone jag att det var Folkhälsomyndigheten, eftersom han själv varit statsepidemiolog, men det visade sig vara fel. Men då fick han ett konsultuppdrag hos dem. För att ta det fick han avsluta det åtagande han hade hos Tredje AP-fonden, vars VD Kerstin Hessius han mötte i en debatt i Agenda - samtidigt som han alltså fick pengar från dem, vilket blev en smula pinsamt för SVT. Han har huserat fritt, ibland som privatperson, ibland som företrädare för myndigheten, ofta oklart vilket. Han har för egen del ignorerat myndighetens restriktioner, och även uppmuntrat andra att också göra det, och Tegnell har behövt stå och svara för hans agerande. Om jag varit Tegnell hade jag varit vansinnig på honom.
Sveriges radio
Sveriges radio gjorde i vintras ett reportage om vad de kallade en ”dold facebookgrupp” vars medlemmar, som i flera fall var akademiker, ventilerade tankar om pandemin och dess hantering, uppenbarligen ofta i kritiska ordalag, och tydligen ibland på engelska, vad nu det skulle göra för skillnad. Av tonen i artikeln lät det som det handlade om en grupp ljusskygga quanon-anhängare. Ovan nämnda Emma Frans, som utöver sin roll som förmedlare av populärvetenskap varit utsedd till demokratiambassadör av regeringen, twittrade att dessa utgjorde ”ett hot mot demokratin”. Ännu mer anmärkningsvärt är kanske att FHM själva valde att retweeta den. Alternativet är då att det inte går för sig, alltså ens i privata sammanhang, att ha synpunkter på hur landet styrs. Och det tycker myndigheten hade varit en bekväm tingens ordning. Det om något låter som ett hot mot demokratin
SVT vetenskap
Ett annat verkligt lågvattenmärke var Vetenskapens världs avsnitt ”Coronakampens pris”. Jag har tittat på Vetenskapens värld sen jag var liten, och jag har aldrig sett något liknande.
Titeln indikerar att programmet handlar om följdeffekter och kostnader kopplade till åtgärder, men ingen distinktion görs mellan dessa och vad som måste betraktas som konsekvenser av själva pandemin.
Programmet inleds med en lång snyfthistoria om en medelålders kvinna i Sverige, som inte kunnat få en knäoperation p.g.a. den belastade vården, och vars båda föräldrar insjuknat i covid-19. Mamman överlevde men pappan dog. Som tittare ställde jag mig då frågorna: hade föräldrarna kanske sluppit få corona, och pappan därmed levt, om Sverige hanterat pandemin annorlunda? Kunde kanske vården hunnit med, så att kvinnan fått sin knäoperation, om vi gjort mer för att få ner smittspridningen? Inget av detta tas upp, istället lyfts fram att hon inte träffat sin mamma under året, och det är ”coronakampens pris”. Ingen reflektion över att om vi hade gjort som många andra länder, och tagit det på allvar från början, kunde vi kanske haft så lite smitta att hon kunnat träffa henne mycket tidigare. Filmteamet följer med kvinnan när hon äntligen får träffa sin mamma och när hon lägger blommor på sin fars grav. Många tårar fälls i närbild. Det är maximalt känslosamt, och som optimerat för att sätta tittarnas logiska och kritiska tänkande ur spel, ett grepp jag inte tidigare förknippat med Vetenskapens värld.
Programmet fortsätter med diverse inslag med uttalanden från läkare och andra, ibland i tjänst, ibland uppenbarligen som tyckande privatpersoner, om hur diagnosticerade fall gått ner, färre sökt vård, och att detta indikerar växande mörkertal av en rad sjukdomar. Hur detta är ”coronakampens pris” och inte helt enkelt ”coronans pris” är mycket oklart. Det hela är otroligt svårt att följa, och närmast omöjligt att veta när de pratar om konsekvenser av pandemin, eller konsekvenser av åtgärder. Det kräver mycket av tittaren - faktiskt för mycket.
Ett inslag handlar om världsekonomins utveckling under pandemin, och en graf över detta visas. I den syns en mycket dramatisk dipp under våren 2020, men är man uppmärksam ser man att y-axeln kapats, så den egentliga nedgången är mycket mindre än den ser ut. I ett annat inslag där dödligheten diskuteras, gick skalan ner till noll, så alla eventuella förändringar trycks ihop och ser små ut. Hela syftet med det inslaget verkar vara att visa att man inte behöver gå särskilt långt tillbaka för att hitta år med samma dödlighet som vi haft 2020. Görs något liknande när det gäller ekonomin? Nej, istället visas grafik med en massa gravstenar, ackompanjerad av ödesmättad musik, och vi får veta att lika många dött av åtgärderna som av pandemin.
Det borde vara ett påstående man vill kunna backa upp ordentligt, men man nämner bara att man låtit två forskare, Anna Mia Ekström och Stefan Peterson, sammanställa FN-statistik och prognoser, och att de landat i samma siffra som noterade dödsfall i covid-19, men inga fler detaljer om hur de kommit fram till siffrorna, materialet bakom eller hur många som dött av vad framgår av programmet.
Jag kontaktade SVT Vetenskap. Glädjande nog var det tydligen fler som hört av sig och frågat efter underlaget, så de hade skapat en sida med källor. Jag började undersöka dem, och då blev det tydligt att det mesta var modeller och prognoser, inte faktiska dödsfall. Alltså hur många som kan komma att dö, under t.ex. en kommande femårsperiod, av orsaker som uteblivna vaccinationer. Det låter ju också mycket allvarligt, men är faktiskt inte samma sak.
Hela avsnittet får betraktas som undermåligt underbyggt, kraftigt tendentiöst och i bästa fall vårdslöst framställt. Tydlig grund saknas för det avgörande påståendet. Dessutom publicerades det den sista februari, i ett känsligt läge när vi låg högt i smitta, och det hade varit extremt värdefullt att skicka rätt signaler om åtgärders effekt. I det läget borde SVT ha tänkt sig för innan de publicerade ett entimmesprogram ägnat åt att misskreditera insatser för smittskydd.
Men nu gjorde de alltså det. Deras egen artikelrubrik löd: ”Miljontals har dött av restriktionerna”, och varianter av den spreds i andra medier. Omni skrev t.ex: ”Höga priset för att bekämpa pandemin: Lika många har dött till följd av åtgärderna”. Dessa delades friskt i sociala medier.
Bortsett från att det är högst oklart om det var sant, vad läser många in i ett sådant påstående, att lika många dött av åtgärder, som av sjukdomen? En inte alltför långsökt gissning: att åtgärder varit meningslösa. Men den slutsatsen följer förstås inte: många gånger fler kunde förstås ha dött av covid, om det inte varit för åtgärderna.
Det är som att lägga 100 000 kr på brandskydd, drabbas av brand, lyckas släcka tack vare skyddet, men ändå få skador för 100 000, och då dra slutsatsen att brandskyddet var onödigt. Men om man inte hade skaffat det hade huset brunnit ner, och det var kanske värt 10 miljoner.
En mening i Omnis version av artikeln löd: ”Faktorer som nämns är att undernäringen har ökat och tillgången till vård för andra tillstånd har minskat. Det handlar också om vaccinering som uteblivit, och att småflickor som inte går i skolan gifts bort.”
Återigen, att skylla minskad tillgång på vård på åtgärderna låter mycket märkligt. Utan åtgärder hade förstås ännu fler behövt vård. Och hur förfärligt det än är med barnäktenskap, så är det kanske att ta i att ta upp dem bland dödssiffror.
Försiktighetsprincipen
Hur responsen till en pandemi ser ut, är en politisk fråga. Vad som är en förnuftig nivå på insatser mot en viss pandemi står i förhållande till hur många som blir svårt sjuka och dör av sjukdomen, och hur lätt den sprids: är det en vanlig influensa och få blir allvarligt sjuka har vi av tradition gjort i stort sett ingenting. Vore det en ny upplaga av digerdöden, där uppåt varannan smittad avlider i svåra plågor, och smittsamheten dessutom är stor, skulle nog de flesta utan att blinka vara med på att allt annat får stå tillbaka under tiden, inrikta hela samhällets resurser på att försöka hejda förloppet och att isolera sig så mycket det bara går.
Att dödligheten föreföll vara relativt låg i covid-19 har gjort att det funnits vitt skilda uppfattningar om vad som är en rimlig nivå av respons. I början var det dessutom mycket som var osäkert: hur hög är dödligheten egentligen? Hur stor andel blir allvarligt sjuka? Hur lätt smittar det? På vilka sätt smittar det? Kan någon smitta utan att ha symptom? Beroende på vilka antaganden som gjordes om dessa, gick det att landa i helt olika slutsatser om vad som verkade rimligt att göra.
Långtgående åtgärder som stängning av verksamheter och inskränkningar i människors frihet innebär att vi inte vet vad som händer på sikt om vi tar till dem, menade kritiker, och att korrekt tillämpning av försiktighetsprincipen innebär att inte införa åtgärder. Men det förefaller som att den osäkerheten är av ett annat slag än vad en helt ny sjukdom med okända hälsoeffekter innebär. Det är i någon mån förutsägbart vad som händer om gallerior, butiker och restauranger stängs: de tappar sina intäkter, de får säga upp personal, arbetslösheten stiger, företag kan gå i konkurs, etc. Det är påfrestande för alla inblandade, det är dyrt, men det går att få ett skapligt grepp på förhand ungefär vad det kan tänkas kosta. De drabbade kan också kompenseras ekonomiskt – vilket vi också försökt göra, med varierande framgång.
Att däremot ”vänta och se” när det kommer en ny sjukdom, där det är okänt hur smittsam den är, hur många som blir svårt sjuka, dör eller får bestående men, men de tidiga indikationerna är att allt detta är värre än något vi sett på ett århundrade, låter inte som att tillämpa försiktighetsprincipen. Det låter mer jämförbart med att stå kvar om bombplan dyker upp vid horisonten för att se exakt vad de har i lasten, istället för att försöka sätta sig i säkerhet så fort det bara går. Om en tsunami rullar emot en är det inte kyligt förnuft att stå kvar, det vettiga är att kuta för allt vad man är värd.
Med det sagt kan det förstås ändå vara svårt att bestämma exakt vad man ska göra. Skolor har kanske varit ett extra knepigt fall. Både att stänga dem och hålla dem öppna är förknippade med stora nackdelar, och de som främst drabbas om de stängs – eleverna – kan inte på något tydligt sett ersättas med pengar, eftersom den omedelbara skada de lider inte är ekonomisk, utan kunskapsmässig. Det går säkert att skriva en bok bara om det, jag tänker här bara konstatera att om vi helt saknat tekniska möjligheterna att bedriva distansundervisning, hade argumenten för att hålla dem öppna varit starkare, och om dödligheten visat sig vara högre hos barn, hade få föräldrar rimligen velat skicka sina barn till skolan. I skrivande stund har knappt 1300 i gruppen 0-19 fått sjukhusvård i Sverige p.g.a. covid-19, 83 behövt intensivvård, 14 har avlidit och ett okänt antal har fått långvariga symptom. Frågan om stängt eller öppet är delvis ett falskt dilemma: det finns mellanting, och åtgärder att införa på plats, om man bestämmer sig för att ha dem öppna.
Acceptabel risk
Tegnell beskrev i början av pandemin Sverige som ett land som har svårt att acceptera risker. Jag har sett alla tecken på motsatsen. Men det väcker ändå frågan: vad tycker vi är en acceptabel risk? Skiljer den nivån sig avsevärt mot våra grannländer? Eller blev det bara så här, eftersom vi hade slutit upp bakom myndigheten oavsett vad de hade gjort? Om det istället varit Folkhälsomyndigheten som kommit på att införa lockdown, och alla andra länder bara kört på, dött som flugor och sedan tagit efter oss? Hur stolta hade vi inte varit då? Eller hade det blivit ramaskri från Agnes Wold?
Att kunna ge medborgarna sjuk- och akutvård får ses som en grundpelare i ett modernt samhälle. När samhället inte längre kan ge oss det, förflyttas vi osynligt till ett helt annat sorts land, där annars närmast triviala saker som blindtarmsinflammation snabbt kan leda till döden. Det borde vara en gräns vi kan enas om att göra vårt yttersta för att aldrig överskrida, även om det är kostsamt, leder till konkurser eller tillfälligt inkräktar på vår frihet och våra nöjen. För vår egen skull.
Förlorade levnadsår
Det har under pandemin kommit vitt skilda uppgifter om hur många levnadsår i snitt de som gått bort i covid förlorat mot om de inte blivit sjuka. Man kan argumentera för att ett liv är ett liv, men hur många år som gått förlorade är ändå inte oväsentligt. Det är inte helt enkelt att räkna ut, men det verkar inte röra sig om någon månad, vilket var en uppgift som figurerade i början. En svensk uppskattning kom fram till mellan 6 och 8 år, en internationell studie till 16 år.
Skala ner kurvan
Inledningsvis cirkulerade uppfattningen att man genom åtgärder bara skjuter problemet framför sig. Det är ju ungefär det Johan Giesecke menat. Men det är felaktigt, på flera sätt. I en inledningsfas är bland det värdefullaste som finns att vinna tid: Man lär sig mer om sjukdomen och kan förbättra behandlingen av den, vilket vi också såg: dödligheten hos de inlagda på IVA sjönk under våren – även om det också delvis kan berott på att vården i början var överbelastad. Man får tid att förbättra beredskapen, och får också i slutändan färre fall: hela kurvan skjuts fram och skalas ner. Det såg man redan under Spanska sjukan: städer i USA som tog krafttag tidigt mot smittan klarade sig bättre, inte bara för tillfället utan i slutändan. Med lite tur och skicklighet kan smittan hållas i schack länge nog att få fram vaccin. Om det ändå skulle misslyckas har man åtminstone försökt.
Business as usual?
Inget land har gjort ingenting. Men man kan naturligtvis ställa sig frågan hur det hade gått att köra på mer eller mindre som vanligt. Det närmsta exemplet jag kan komma på är Brasilien, som haft en ledare som i princip förnekat sjukdomen, och avskedat hälsoministrar om de velat införa smittskyddsåtgärder, men människor där har förstås ändå ändrat sitt beteende. Brasilien har närmare 600 000 registrerade dödsfall, ungefär dubbelt så många per invånare som Sverige. USA hade inte precis heller någon välorganiserad respons, och har ännu fler döda än Brasilien, men lite färre per capita.
Vi kan inte veta exakt vad som hänt om länder inte gjort nedstängningar, men studier visar att de enbart i Europa sparat omkring tre miljoner liv, bara under den första vågen - en långt värre katastrof än vad vi faktiskt fick.
En annan studie har undersökt hur det gått om Sverige gjort lockdown. Den kom fram till att en nedstängning under våren 2020 hade minskat våra dödsfall med mellan 26 och 82 % och förstås smittan i ungefär motsvarande grad, och kostat ungefär en halv procent av BNP.
Frihet och tvång
Är det en demokratisk rättighet att få smitta andra med en svår sjukdom?
I många länder har man som privatperson kunnat få böter om man brutit mot smittskyddsregler. För en privatperson i Sverige har restriktionerna varit rekommendationer som byggt på frivillighet. Det kanske låter sympatiskt, men det har ofta följts åt av ett självbelåtet ”här behövs inget tvång, för här är vi så förnuftiga”. Det har väl gått sådär. Dessutom är det förstås inte sant: Sverige har också lagar. Till exempel har vi böter för gärningar som fortkörning och felparkering, vilket är samma sorts situationer som att utsätta andra för smittorisk: en upplevd tillfällig fördel för den enskilde, förenad med fara för sig själv och andra. De är alla exempel på tradgedy of the commons, allmänningens dilemma, där vad som är bäst att göra för varje enskild aktör leder till ett dåligt resultat för helheten. För att undvika att de uppstår, behöver situationen förknippas med någon form av kostnad för den enskilde som är högre än den upplevda vinsten. Ursprungligen, när bilar var nya, var det förstås inga böter för varken fortkörning eller felparkering, tills situationen blev ohållbar. Somliga knorrar förstås om de blir bötfällda, men de flesta ser ändå vitsen med systemen.
Ett annat exempel är de långa bagagebanden på flygplatser och färjeterminaler. Det finns en gul linje i golvet runt hela bandet, någon meter ut. Idén med linjen är förstås att om alla står bakom den, kan alla i god tid se när just deras väska kommer på bandet, kan lätt ta den, och gå därifrån. Om det verkligen fungerat så, kunde alla slappnat av, och ingen hade behövt knuffas och trängas. Problemet är att man förstås ändå ser ytterligare lite bättre, om man går fram lite jämfört med alla andra, och det är ingen nackdel för den enskilde att göra det. Slutresultatet blir ofelbart att alla hänger ut över bandet med panik i blicken, i fruktan över att missa sin väska, så de måste vänta de två minuter det tar innan den kommer tillbaka nästa gång. Jag känner tilltron till min art vackla betänkligt varje gång tvingas bevittna det spektaklet.
Vi behöver tydligen regler i sådana situationer, om inte resultatet för helheten ska bli pannkaka. Så specifikt när det kommer till smittspridning hade allt det här gått att räkna ut på förhand, i synnerhet som Sverige är det land i världen där invånarna rankar vikten av att få uttrycka sig själv högst.
Det framkom att vissa av de hårdare inskränkningarna som gjorts i andra länder inte är möjliga i Sverige, då de var oförenliga med vår grundlag. Kanske var det bra. Man tog fram en pandemilag, men den kom för sent för att ha inverkan på första eller andra smittvågen, och den verkar heller inte ha använts i så hög utsträckning. Butiker, restauranger och utskänkningsställen har haft ansvar för att implementera gällande åtgärder, men kontrollen på efterlevnad tycks ha varit slapp.
De gånger jag rört mig ute har det ofta inte märkts att vi varit mitt i en pandemi. De få gånger jag åkt kollektivt har i princip alla betett sig som vanligt. Inga ansatser till att försöka håll avstånd, få eller inga munskydd. I stort sett varje gång har jag hört någon hosta. Det har varit trängsel på caféer och restauranger jag gått förbi. Stoj, skratt och ryggdunkningar, samtidigt som intensivvården dignat under trycket av människor som inte trodde att just de skulle hamna där. Nu är en majoritet både på sjukhus och IVA under 50 år.
Risken att hamna där för en ung, frisk person har varit ganska liten, och uppenbarligen en risk många varit beredda att ta. Om det varit den enda konsekvensen hade det varit svårare att säga något, men problemet har förstås varit att de utsatt andra för fara. Det verkar helt enkelt svårt för oss att frivilligt försaka nöjen under lång tid, bara för att vi kanske under hela denna tid skulle kunna vara smittsamma under några få dagar utan att veta om det. Men de dagarna kan visa sig kosta andra människor livet, och den sammantagna effekten för hela samhället kan bli enorm. Detta faktum är uppenbarligen väldigt svårt för oss att förhålla oss till, och det är tragedin i dynamiken kring covid-19.
I del tre studeras Sverige och krishantering.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar