Den här texten är indelad i fyra delar: del ett om kritiken, del två är en fördjupning, del tre handlar om Sverige och krishantering, och del fyra (den här) om vad vi kan göra till nästa pandemi.
Hela podden finns på SoundCloud (del fyra börjar vid 2:05:39)
Genrep
Den här texten har argumenterat för att Sveriges hantering av pandemin har haft stora brister: de ansvariga utgick ifrån att sjukdomen skulle bli mildare än den var, eller inte komma hit alls. Man har haft fel om centrala parametrar som smittsamhet, sjuklighet, mörkertal, immunitetsnivåer, asymtomatisk och presymptomatisk smitta, smittvägar, åtgärders effekt, reagerade för sent, struntade i en massa saker, och kapitulerade som enda industrialiserade land i världen till flockimmunitet genom smittspridning, vilket man nu försöker släta över. Vi satte hela vår tilltro till en handfull tjänstemän, som inte fick ifrågasättas om de hade rätt.
Rätt sätt att se på covid-19 är, tror jag tyvärr, som en generalrepetition för något värre. Det har inte saknats varningar. Zika, Ebola, Sars, Mers. Alla borde ha varit alarm för världens länder att se över pandemiplaner, men nästan alla har tryckt på snooze varje gång. Bill Gates höll ett TED-talk om pandemiberedskap 2015, och varnade för att vi inte var förberedda. Det var uppenbarligen för döva öron. Den här gången måste det bli annorlunda, och det finns förstås gott hopp om att det blir så. För covid-19:s väckningsalarm kan ingen missat.
Efter det här
måste vi förbereda oss, på riktigt, för att det kommer en ny pandemi, som kan
vara betydligt värre. För det är i princip garanterat att det händer igen. När
det händer, är det ingen som vet. Det är osannolikt att det dröjer längre
än en generation eller två, men den kan också komma nästa år. Så gör pandemiberedskap till en valfråga. Kräv det av politikerna,
efterfråga det som medborgare. Annars kommer vi står här utan skyddsutrustning till vårdpersonalen nästa gång också.
Det säger sig självt att en pandemi är en situation där det kommer kosta och svida i någon form, hur man än gör. Olika intressen och grupper ställs mot varandra. Men det går förstås ändå att göra olika bra ifrån sig. När Storbritannien först, liksom vi, var inne på flockimmunitet, men först när första vågen redan var ett faktum, stängde ner, fick de det sämsta av båda världar: enormt mycket smitta, men också hela kostnaden för lockdown. Hade de gjort lockdown tidigare hade den kostat lika mycket (eller mindre, eftersom den kanske inte behövt vara lika länge), men de hade sluppit mycket av smittan. Men om man förbereder sig ordentligt, kanske det inte behöver svida så mycket alls.
Uppenbara lärdomar
Steg ett i just våra förberedelser är förstås att bena ut vad som har hänt under den här pandemin, och varför. Jag har här försökt ge mitt bidrag till den diskussionen. Men om vi kan vara överens om att det funnits brister i hanteringen i Sverige, är frågan: vad är det vi kan förbättra?
Några saker torde vara uppenbara:
- Ha beredskap, på riktigt
- Ta det på allvar
- Agera tidigt
- Säg som det är
- Ha ett öppet sinne
- Lägg undan prestige
- Utnyttja all tillgänglig expertis
- Ha en tydlig ansvarsfördelning
- Se till att ha väloljade beslutsvägar
När det gäller specifika åtgärder får man inte dra den förhastade slutsatsen att vad som fungerat i den här pandemin automatiskt kommer vara vettigt under nästa. Jag har sett uttalanden i stil med ”ja, vi vet i alla fall att vi inte ska stänga skolorna nästa gång”.Men om dödligheten bland unga visar sig vara 10 %, lär få föräldrar vilja skicka sina barn till plugget. Och även om denna eviga handtvätt varit tämligen ineffektiv i kampen mot covid, och det hade varit betydligt bättre med munskydd, behöver det kanske inte vara sant nästa gång, även om luftburna pandemier oftast verkar vara de som ställer till med störst problem.
Utöver listan ovan låter det som en god idé att vara självförsörjande på fler saker, som sjukvårdsmateriel. Att ha egen vaccintillverkning låter också som en god idé. Men det finns många fler bra saker vi kan göra. Jag kommer snart till det.
Goda föredömen
Det är verkligen inte bara Sverige som har skäl att vara självkritiskt. Sanningen är att nästan alla länder var otillräckligt förberedda för en pandemi av den här omfattningen, underskattade problemet, agerade för långsamt och fick istället dra i nödbromsen i elfte timmen. Men några länder var på tårna direkt.
Vietnam
Tillsammans med andra länder i Sydostasien hade Vietnam erfarenheterna från SARS-utbrottet 2003 fortfarande i minnet. Det gjorde att de var ordentligt förberedda. De reagerade snabbt, skärpte gränskontrollerna mot Kina och genomförde en mycket rigorös smittspårning. Premiärministern gick tidigt ut och förklarade krig mot covid-19, beskrev epidemin som ett nationellt nödläge och att det var prioriterat att rädda människoliv över ekonomiska förluster. De hade under långa perioder inga inhemska fall, trots en befolkning på nästan 100 miljoner på en yta mindre än Sveriges och trots en lång gräns mot Kina där det hela började.
Men även för Vietnam har deltavarianten visat sig vara för svår, och de har nu fått en omfattande våg av fall, vilket vi bör se som en varning. Landet är en betydligt svagare ekonomi än länderna i EU och har haft svårt att hävda sig på vaccinmarknaden. Istället har de utvecklat ett eget vaccin, Nanocovax, men har inte hunnit skala upp produktionen tillräckligt snabbt för att hinna före delta. De har än så länge en betydligt lägre andel vaccinerade än vad vi EU-länder har.
Nu är ju Vietnam en kommunistisk enpartistat, och saker som att kritisera regimen är synonymt med långa fängelsestraff, och pressfrihet är ett okänt begrepp. Så allt är förstås knappast en dans på rosor i Vietnam. Men utifrån det lilla jag läst, verkar de ha gått betydligt mildare fram än t.ex. Kina.
Sydkorea
Sydkorea är ett annat framgångsrikt och mer demokratiskt exempel. De hade aldrig någon lockdown, utan gick tidigt stenhårt in för testning och smittspårning. De har till och med lyckats hålla delta hyfsat i schack, så långt, trots en befolkning på över 50 miljoner på en yta lite större än Götaland.
Taiwan
Taiwan, även det en demokrati, var ännu snabbare. På nyårsafton 2019, samma dag som Kina rapporterade det första fallet, införde de hälsokontroller av alla flygpassagerare från Wuhan. Man började snabbt producera munskydd, och införde till en början exportförbud på dessa. När man säkrat det inhemska behovet började man donera masker till länder som då hade stort behov, bland annat Sverige.
Man hade vid årsskiftet 20/21 800 fall och sju döda, på 24 miljoner invånare. Man fick ett utbrott i maj med ca 15 000 smittade och 800 dödsfall, men fick kontroll på det, med samma beprövade metoder: munskydd, tester, smittspårning och isolering. De har för all del fördelen av att vara en ö-nation, men är ett av världens mest tätbefolkade länder och har aldrig haft någon lockdown.
Japan
Japan är ett annat. De har ungefär lika många dödsfall som Sverige, men befolkningen är 12 gånger större. Det är också det land i världen där högst andel av befolkningen är över 65, vilket gör det än mer anmärkningsvärt. En stor del av befolkningen är dessutom koncentrerad i storstäder, som i och kring Tokyo, med uppåt 40 miljoner invånare i storstadsområdet. En del av förklaringen till att de ändå lyckas så bra står kanske att finna i att de har en mycket samarbetsvillig befolkning: i stort sett alla bär munskydd frivilligt. Kollektivets bästa är centralt i Japan. Men även Japan har fått svårt med deltavarianten, och fallen har stigit under sensommaren. Kanske har man, lite som i Sverige, förlitat sig lite väl mycket på frivillighet.
Det vore bra om vi prestigelöst kan studera vad dessa länder gjort, istället för att nöjt luta oss tillbaka eftersom vi alltid kan hitta något ställe där det gått sämre.
Bioterrorism
Få personer idag har möjligheten att ha ihjäl många miljoner människor: i princip statsöverhuvuden i länder med tillgång till kärnvapen. Men den skaran kan snart utökas till betydligt fler.
SynBio, syntetisk biologi, är en exponentiell teknologi, på samma sätt som hur datorkraft utvecklats: förbättringen är inte linjär, utan fördubblas under ett visst tidsintervall. Human Genome Project kostade tre miljarder dollar 2003. Nu kostrar det 300 dollar att sekvensera ett mänskligt genom. Det är en reduktion på en faktor tio miljoner på mindre än två årtionden.
Smittkoppor, en extremt smittsam sjukdom med hög dödlighet, har plågat mänskligheten under minst 3000 år och som dödade 300 miljoner människor bara under 1900-talet, men kunde – som första sjukdom - förklaras utrotad 1980 efter en lång kamp med omfattande vaccinationsprogram. Numera finns viruset bara kvar i laboratorier. Varför, kan man fråga sig. Den sista som avled av smittkoppor, gjorde det i samband med en labbläcka.
Hästkoppor, som är nära släkt med smittkoppor, men ofarligt för människor, återskapades i labb 2016. Kan man skapa det ena, kan man skapa det andra. Antalet människor i världen idag som kan klara av uppgår kanske till några hundra, men de riskerar genom den tekniska utvecklingen att bli exponentiellt fler.
Och forskare tog 2011 fram en luftburen variant av fågelinfluensa, med 60 % dödlighet, mest för att se om det gick. Dessa experiment genomfördes inte ens på labb med den högsta säkerhetsklassningen, som är fyra, utan på labb med nivå tre.
Risken är alltså att ett farligt virus antingen slipper ut från labb av misstag (som kan varit fallet med covid-19), eller att någon illvillig person eller grupp får för sig att skapa ett och släppa ut det över världen med flit.
Från många av de massmord som skett, kanske främst i USA, verkar det stå klart att det som hindrat gärningsmännen från att ha ihjäl fler inte är återhållsamhet eller medlidande, utan räckvidden hos den teknologi de haft till förfogande. Dessa är oftast skjutvapen, vilket begränsar hur många en våldsverkare hinner ha ihjäl innan polisen kommer. Så det finns skäl att tro att det finns personer, även om de är få, som skulle vilja ha ihjäl miljarder människor, eller kanske alla, om de bara kunde. SynBio kan ge dem möjligheten.
Det behöver väl knappast sägas att en respons liknande den vi haft mot covid, vilket redan det verkar ha varit värre än något våra ansvariga för smittskydd planerat för, vore fullständigt katastrofal mot något sådant som ett luftburet fågelvirus, med minst 50 gånger högre dödlighet. Det skulle betyda slutet för civilisationen som vi känner den.
Beredskap mot pandemier, och säkerhetsmekanismer kring SynBio, är alltså något det verkar förnuftigt att avsätta ordentliga resurser till. Vi lägger många tiotals miljarder på militärt försvar, men det finns få militära scenarier, förutom globalt kärnvapenkrig, där halva jordens befolkning dör. Men det är tänkbart i en pandemi. Världen lägger 70 miljarder dollar årligen på kärnvapenprogram, och 2000 miljarder dollar på militären totalt. Kanske kunde en del av dessa läggas på pandemibekämpning istället.
Ett framtida skydd
Globala problem kräver globala lösningar. Det finns en hel
del världens länder skulle kunna göra för att stärka sina
smittskydd, redan med befintlig teknik. Detta skulle inte ens behöva bli
särskilt dyrt, i synnerhet inte jämfört med kostnaden att inte göra det. Bara den
återkommande säsongsinfluensan kostar globalt hundratusentals liv och flera
hundra miljarder om året, och kostnaden för coronapandemin lär landa på tiotals biljoner dollar.
Bill Gates tar upp fem punkter i sitt TED-talk:
- Stärk sjukvårdsystemen, främst i fattiga länder, så de har resurser att upptäcka utbrott snabbt
- En dedikerad medicinsk reservkår, redo att bekämpa utbrott
- Samordna denna med militären, för genomförande av storskaliga insatser
- Germ games: simuleringar för att kartlägga brister och hål i skydden
- Ökad investering i forskning & utveckling när det gäller vaccin och diagnosticering
En ännu mer uttömmande genomgång görs av Rob Reid, i avsnittet ”Engineering the apocalypse” på Sam Harris podcast. Jag kan rekommendera både podcasten och det specifika avsnittet. Han har också en fempunktplan för ett globalt immunsystem för att minska risken för framtida pandemier:
1. Gör det svårare för illasinnade att begå bioterrorism. Utvecklingen går åt att det snart kommer finnas apparater, mer eller mindre för hemmabruk, som kan sekvensera DNA. BioXP är ett tidigt exempel. Den utvecklingen kan ha fantastiska uppsidor för medicinen, men är också förknippad med stora risker. Om någon försöker använda den till att skapa farliga virus, vore det bättre om den vägrade och istället kontaktade säkerhetspolisen. Det finns ett konsortium, IGSC, som verkar för biosäkerhet, men det är frivilligt för tillverkare att ansluta sig och följa deras riktlinjer. En bra början är att göra det obligatoriskt.
2. Övervakningssystem.
Förhoppningen är att kunna upptäcka nya smitthärdar så tidigt att de aldrig
hinner spridas. Några exempel:
Trender i googlesökningar kan ibland upptäcka utbrott veckor innan fallen dyker
upp inom vården.
Sentinel,
som bygger på lärdomar från Ebolaepidemin, är under utveckling i Nigeria, bygger
på datainsamling på tre nivåer (lokalt, regionalt och centralt) och ska kunna
identifiera alla kända virus inom en dag, de vanligaste inom en timme, och
tidigare okända virus inom en vecka.
Bioaerosolteknik, som går ut på att kondensera vattenånga ur luft, och
analysera det genetiska material som fanns i luften. Proverna behöver idag
samlas in från stationerna, men kan i framtiden kanske analyseras direkt i
maskinen. Dessa detektorer kan placeras ut på strategiska ställen, som på
flygplatser, i tunnelbanor och i gallerior.
Spektrofotometri är en annan teknik för att uppnå samma sak: att med hjälp av
laser identifiera gaser och partiklarna i dem. Vår utandningsluft förändras när
vi blir sjuka, en analys av den skulle ge ett fantastiskt varningssystem. I
framtiden kanske vi har en sådan pryl kopplad till vår telefon.
3. Gör
samhället mer motståndskraftigt mot smitta. Här finns flera intressanta förslag.
UV-ljus dödar virus effektivt, men kan också ge hudcancer. Men eventuellt är en
viss våglängd av UV-ljus ofarligt för människor, men ändå effektivt mot virus.
Kartlägg effekten av befintliga vaccin bättre. Det finns t.ex. indicier på att
vaccinet BCG, som i många länder ges mot tuberkulos, kanske haft viss effekt på
covid-19. Det låter som en angelägen fråga att reda ut, men det har tydligen varit
svårt att finansiera.
Ta fram system med billiga tester som kan tas hemma, och som kan detektera flera
sorters virus.
4. Besegra virus. Genom massiv investering i utveckling av vaccin och mediciner kan vi både bli bättre förberedda för nya utbrott, och kanske en gång för alla få bukt med dem vi redan har, som säsongsinfluensa. De vaccin som finns mot den är dels väldigt specifika, vilket gör att nya doser behövs för varje ny variant, och ger ett relativt dåligt skydd. En bredspektrumvariant skulle kunna skydda mot både gamla och nya varianter.
5. Stoppa
utbrott om de ändå uppstår. De kan utgöra hot av samma skala som krig, och bör
tas på allvar därefter. Några metoder: underlätta karantän, så att smittade
inte behöver exponera dem de annars bor med, t.ex. genom att konvertera vissa
hotell till boenden för exponerade. Upprätta lager av personlig
skyddsutrustning, centralt och/eller i varje hem, och gör den obligatorisk att
bära i händelse av allvarlig smitta. Det skulle motverka brist, priskrig,
hamstring och förfalskningar som vi såg en del av under den här pandemin.
Om något årtionde kan det också bli möjligt att själv, eller åtminstone lokalt,
framställa vaccin m.h.a. DNA-printers.
Det finns alltså väldigt mycket vi kan göra. Nästan alla insatser gäller både för smitta som uppstår naturligt, och vad som kan tänkas ske p.g.a. bioterrorism. Om vi genomför ens en del av det på listan kan det ge fantastiska vinster för människors hälsa, och spara enorma summor pengar. Men först måste vi lyckas enas om att det är angeläget.
Tack för att ni lyssnat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar