Sveriges hantering av coronapandemin - del 3: Sverige och krishantering

Den här texten är indelad i fyra delar: del ett om kritiken, del två är en fördjupning, del tre (den här) handlar om Sverige och krishantering, och del fyra om vad vi kan göra till nästa pandemi.

 

Hela podden finns på SoundCloud (del tre börjar vid 1:27:14)

QPMR · Coronapandemin - Hela

Den udda fågeln

Vid årsskiftet 20/21 var det i hela värden bara vi och Nicaragua som inte hade några rekommendationer om munskydd offentligt. Inrapporteringen av vårt data har alltid släpat efter. De allra flesta länder har uppdaterat sitt data sju dagar i veckan, vi knappt fyra, på samma nivå som Madagaskar och några andra länder som vi annars ger bistånd till. När jag tittat på olika sammanställningar har det ibland funnits en fotnot gällande att just Sveriges data behövt särbehandlas - eller så har vi saknats helt. Vi var sent igång med testning, och intrycket var att FHM inte tyckte det var så viktigt, trots att WHO tryckte på det som helt avgörande. Vi är i stort sett ensamma i Europa om att ha valt att inte utveckla och använda en smittspårningsapp, och nu ska vi stå utanför EU:s gemensamma system för smittspårning.

Genom hela krisen har vi varit avvikande. Det är oväntat.

När ansvariga konfronterats med frågor om varför vi inte agerar i linje med andra länder, eller struntar i vissa saker, har de alltid haft någon snusförnuftig förklaring om varför: Det kanske kan se ut som att vi har sämre data än andra, men i själva verket är det världens bästa. Testning behövs bara om det leder till någon åtgärd, och vi har redan alla åtgärder vi behöver på plats. Munskydd ger bara falsk trygghet, och smittspårningsappar är så krångliga. Vi behöver bara ha de bästa åtgärderna.

Testning, smittspårning, isolering

I slutet av februari 2020 sa Tegnell så här om testning i större skala: ”I något läge när man ändå börjar misstänka att vi har ens spridning i Sverige och det är svårt att se hur omfattande den är, då kan man möjligen fundera på något sånt. Men det har både praktiska, säkerhetsmässiga, GDPR-mässiga och andra komplikationer. Man kan inte bara ta prover på folk hur som helst, de måste få veta om det, de måste få veta resultat, man måste ha kapacitet att ta hand om proverna.”

Han ser bara problem, istället för att försöka lösa dem. Kolla upp det där med GDPR då. Se till att kapaciteten finns. Och det här var bokstavligen samma dag som de registrerade smittfallen började strömma in, och vi hade rimligtvis redan hundratals eller tusentals smittade.

Regeringen gav FHM i uppdrag att ”skyndsamt utöka antalet tester för covid-19” den 30 mars – en hel månad senare. Man kan tycka att FHM kunde ha kommit på det själva, eftersom vi då redan registrerat över 4300 fall, den bristfälliga testningen till trots, och hade över 330 döda. Oavsett så missade vi i princip hela första vågen: dödligheten bland konstaterade fall var uppe på 12 %, så förmodligen hittade vi högst vart 20:e fall. Under den andra vågen under hösten slog testkapaciteten i taket igen. Bland länder i världen med en befolkning på över en miljon låg vi efter tredje vågen på runt plats 20 när det gäller tester, men trots det på fjärde plats över antal fall, allt räknat per invånare. Siffror kring tester och fall är inte alltid jämförbara och ska tas med en nypa salt, och på sistone har vi sjunkit några placeringar, men helt klart har vi haft mycket stor smittspridning.

Att smittspåra och isolera var inte heller något man la någon större vikt vid, trots WHO:s förmaningar. Argumentet för att inte göra det var att vi hade för många smittfall. Men i så fall kunde man ju ha börjat göra det i slutet av sommaren, när vi hade få fall, men det gjordes i bästa fall halvhjärtat. Covid-19 är en anmälningspliktig sjukdom, och dessutom klassad som samhällsfarlig. Därmed ska den smittspåras enligt smittskyddslagen. Det verkar man tagit mycket lätt på.

Munskydd

Den officiella hållningen har i princip varit att munskydd upphör att fungera så fort man lämnar en vårdinrättning. Mest för att det ansetts vara för svårt för vanligt folk att begripa hur de ska användas, så de har aldrig bemödat sig om att förklara det. Ändå infördes de till slut i kollektivtrafiken, men först bara under rusning, och till synes motvilligt: beskedet kom inte från FHM, utan från statsministern, som med tonfallet hos en sträng rektor tog myndigheten i örat.

Ett annat argument mot munskydd anfört av Anders Tegnell är att människor kan invaggas i falsk trygghet när de bär dem, så att risken att smittas i själva verket skulle öka. Det får betraktas som en grundlös gissning. Här hade de kunnat konsultera sociologer, som hade kunnat berätta att det är mycket ovanligt att en andra ordningens effekt av en säkerhetsanordning är större än den huvudsakliga skyddseffekten. Jämför med bilbälten och hjälmar: någon kör säkert fortare och tar större risker, men de flesta gör inte det, och nettot är positivt. Även om vissa sätter munskyddet på hakan, i pannan eller på röven gör de flesta inte det, och för dessa personer har de effekt. Någon blir säkert sämre på att hålla avstånd, men min erfarenhet är att det tvärtom får folk att haja till och hålla sig undan. Genom att bära det påminns även jag själv om att det inte är ett normalt tillstånd vi befinner oss i.

Jämfört med många andra åtgärder är den enkel, relativt billig, och det är svårt att se att det skulle finnas några allvarliga negativa långtidseffekter. Det kan också fungera som en enande symbolhandling: man visar att man tar smittan på allvar, och tillsammans ska vi besegra den.

Missförstå mig rätt, jag har inga illusioner om att munskydd är en magisk lösning. Men för länder med god vana att använda dem, där i stort sett alla bär dem, verkar de fungera bra. Det saknas konsensus än kring exakt hur stor effekten är (vilket inte är konstigt), men det verkar ligga kring 30 % reducerad spridning. Det låter kanske inte så mycket, men säg att R (reproduktionstalet) i ett land eller område är kring 1,1 och smittan alltså ökar, kan munskydd kanske få ner det till runt 0,8, och istället få smittan att klinga av. Det kan vara skillnaden mellan en överbelastad sjukvård och ett högst hanterbart antal fall.

Smittspårningsappar

FHM har menat att smittspårningsappar är dyra, krångliga och är integritetskränkande, så det är ingen idé att ens försöka använda dem. Johan Carlson sa i sitt KU-förhör att de flesta länder slutat med dem, för det var för krångligt, ett uttalande med tveksam sanningshalt. Expressen skrev om att MSB utvecklat en app för 15 miljoner, för att sedan bli stoppade av FHM. MSB:s generaldirektör Camilla Asps frustration i artikeln går inte att ta miste på. En studie från Storbritannien uppskattar att England och Wales sparat hundratusentals fall, tack vare deras smittspårningsapp.

Det fanns inga garantier på förhand, men även om det misslyckats, hade vi åtminstone gjort ett försök. Men i fråga efter fråga har den rätta lösningen för Sverige bekvämt nog varit att göra ingenting.

 

Preliminärt inte akut

I vintras, när den andra vågen av smitta härjade som värst, utspelade sig parallellt en annan bisarr kris på en öde tomt söder om Stockholm.

På ett fält i skogen i Kagghamra utanför Botkyrka hade det mycket dubiösa bolaget ThinkPink i åratal lagrat upp rivningsmaterial och avfall från byggen. Volymen hade växt till omkring 100 000 ton, mångdubbelt större än de hade tillstånd till, och om blandat avfall i tillräckliga volymer packas kan det självantända. Det hade pyrt bland soporna ända sedan i november, men strax före jul tog elden fart ordentligt. När det blåste sydliga vindar kändes en frän lukt av bränd plast ända hem till mig, tre mil bort. Vad som egentligen fanns bland avfallet var okänt, men boende i området fick svidande ögon, huvudvärk och problem med luftrören.

Att vi in på 2020-talet hade berg av osorterade sopor liggande ute i skogen kom för mig som en smärre chock, det lät som ett dåligt skämt från 70-talet. Att ett sådant dessutom börjat brinna kändes alarmerande. Men mest uppseendeväckande var räddningstjänstens plan för vad man skulle göra: ingenting. Låt den brinna ut.

Man menade att det skulle bli för komplicerat. Det fanns risk för skred. Brandförsvaret är också fokuserat på bränder som riskerar att sprida sig, och det bedömde man att den här inte skulle göra. Att försöka släcka den skulle bli dyrt. Håll ett öga, men det enklaste och billigaste var att låta hela sopberget brinna ut av sig självt.

Det kunde ta månader eller år. En vecka in i januari lämnade räddningstjänsten över bevakningen av branden till ett väktarbolag, en tydlig signal om ambitionsnivån.

Ända tills en kanadensisk specialist på sopbränder uttalade sig: den går visst att släcka. ”Den här typen av bränder måste släckas, särskilt om det bor folk i närheten. De pågående utsläppen är så skadliga för omgivningen att det inte är ett alternativ att låta det pyra vidare på obestämd tid.” Han beskrev flera metoder som kunde tillämpas.

Med start den 27:e januari började man täcka högen med sand, ett arbete man räknade med skulle ta åtta veckor, men det var klart redan i mitten av februari. När insatsen väl kom igång verkar det alltså ha gått över förväntan.

Det gick några veckor från att branden bröt ut tills mätningar av luftkvaliteten gjordes. Den nionde januari skriver man: ”Mätningarna har genomförts och analyserats av sakkunniga inom ämnet och den preliminära tolkningen av resultaten visar på att inget akut behov av evakuering av boende i Kagghamra eller närliggande bostadsområden föreligger i dagsläget.”

Alltså: inte akut. Åtminstone inte preliminärt. Det kunde alltså senare visa sig att det varit akut tidigare? Oklart.

Senare togs prover från släckvattnet, och de visade sig innehålla höga halter av dixoiner, arsenik och tungmetaller. Provresultaten hemlighölls inledningsvis, med hänvisning till sekretess kring den förundersökning som inletts mot bolaget, som givetvis inte velat kännas vid något som helst ansvar för att deras sopberg självantänt. Slutnotan för släckning och sanering får skattebetalarna stå för. Sviterna av de långlivade miljögifterna får de boende leva med.

(I september 2021 fattade ett annat av ThinkPinks sopberg eld. Att vi återkommande har berg av osorterade giftsopor som brinner, under en pågående pandemi, låter som något direkt hämtat ur en dystopisk science fiction.)

 

Det finns uppenbara paralleller mellan hanteringen av sopbranden och hanteringen av pandemin: Otydlig information, risker tonas ner, information hemlighålls, handlingsplanen kommuniceras som att ”noga följa utvecklingen” och ”inte tveka att agera” men består i praktiken av att avvakta och göra så lite som möjligt. Tills någon som är insatt i ämnet påtalar att det här är ju faktiskt helt orimligt.

Det verkar vara något med Sverige och krishantering. Vi tycks verkligen inte vara bra på det. Man hör ibland att vi väl haft fred för länge. Det är inte otänkbart att det faktiskt spelar in. Danmark, Norge och Finland minns ännu hur krig känns, men inte vi. Hans Villius fångar det i avslutningen av serien ”Hundra svenska år”:

Det var en gång ett land med bilder från förr som aldrig speglade människor på flykt, från sönderskjutna hus eller gråtande barn i törstens vandring längs alla krigens vägar. Ett land där inga har behövt gömma sig i skyttegravar och skyddsrum, och där granater aldrig slitit grönskan ur hallonbuskar och päronträd.

Vi har inte haft krig sedan 1814, vilket är längst bland världens stater. Placerade på tryggt avstånd från kanten på den Eurasiska kontinentalplattan är vi förskonade från vulkaner och kraftiga jordbävningar. Vi har inga tropiska cykloner. Vårt farligaste vilda djur är geting, som dödar ungefär tre människor om året. Så det är kanske inte så konstigt att vi har svårt att ta in att farliga saker kan hända här också, och agerar märkligt när det väl händer.

Perspektivet från en människas synvinkel är också kort. Dramatiska händelser inträffar, men tillräckligt sällan för att vi ska hinna glömma bort dem. Det senaste riktigt stora vulkanutbrottet på jorden var 1815, då Tambora i Indonesien exploderade, och slungade ut minst 100 kubikkilometer aska, lava och sten i atmosfären, tillräckligt för att förmörka solen i månader och ge upphov till missväxt, svält och epidemier världen över. Meteorer kan slå ner utan förvarning, men den senaste av någon nämnvärd storlek var 1908, och då över en öde skogstrakt i Sibirien, men kraften motsvarade 40 miljoner ton dynamit, eller 3000 gånger atombomben över Hiroshima. Kraftiga solstormar inträffar regelbundet, som kan slå ut det mesta av vår elektronik, men den senaste var 1859. En liknande storm inträffade 2012, men vi hade tur och den träffade aldrig jorden. Och den senaste riktigt svåra pandemin var 1918.

 

När kartan inte stämmer

Så sent som i december 2019 togs en plan fram för hantering av en ny pandemi. Mer specifikt: en ny influensapandemi.

Den innehåller bl.a. några olika scenarier, där det femte, och värsta, har en del gemensamt med covid-19: dödlighet 1,7 % av konstaterade fall, 3 % behöver läggas in på sjukhus, hälften av dem behöver intensivvård, 30 % av befolkningen smittas. Men scenariot skiljer sig alltså på en avgörande punkt: det handlar om ett influensavirus. Effektiva antivirala medel finns tillgängliga direkt och ges till alla insjuknade samt deras familjemedlemmar, och vaccin räknar man med finns tillgängligt och börjar distribueras inom fyra månader. Förloppet är relativt snabbt med en, hög, topp - sen är det hela över.

Redan den första meningen i skriften Pandemiberedskap, hur vi förbereder oss lyder: ”En pandemi innebär en omfattande spridning av en helt ny typ av influensavirus”. Tanken att pandemier kan orsakas av andra typer av virus, eller för all del bakterier, verkar inte ha slagit dem. Att hela pandemiplanen handlar om fel typ virus gör den tämligen obrukbar som karta eftersom den byggt på medicinska motåtgärder vi praktiken saknat, men om man tänker sig att det är den man ändå följt, i brist på annat, faller en del på plats. Ingen kan ställas till svars, eller sägas ha misskött sig, eftersom alla följt manualen. Synd bara att den var för fel sjukdom. Tegnell hänvisade tidigt till att det "finns pandemiplaner" och jag känner inte till att de haft några andra, så vad jag kan förstå var det den han menade. Men det var ju känt från dag ett att det inte var ett influensavirus, utan ett nytt coronavirus. Att det värsta de kunnat tänka sig är en influensa med ungefär samma dödlighet som covid men där det redan finns fungerande läkemedel och där det går snabbt att få fram vaccin är, i mitt tycke, helt enkelt inte okej.

Vi har helt uppenbart haft utmärkta åtgärder på plats för att stoppa en influensaepidemi: både den och vinterkräksjuka uteblev helt i vintras. Lika uppenbart har de varit helt otillräckliga för att kontrollera covid-19.

 

Bristen på perspektiv

Det verkar ha varit klent med tvärvetenskapliga perspektiv. Hur mycket har man använt sig av proffs på riskanalyser? Hur mycket har matematiker eller fysiker varit involverade, som är duktiga på modellering? Eller har reglertekniker fått komma med input? Smittkurvan i en pandemi och åtgärderna man sätter in går att se som ett reglersystem, ungefär som Riksbanken och sin styrränta : målet är att hålla smittan under en viss nivå, insignalen är smittfall, och styrningen utgörs av åtgärderna, som slår igenom med en viss fördröjning. En sådan modell hade kanske lett till bättre resultat än vad som mest verkar varit Tegnells och Carlsons magkänsla.

Det jag utgår ifrån att man har involverat är naturligtvis ekonomer, som kan räkna på kostnaderna av olika åtgärder. Men har man konsulterat sociologer och psykologer, som kan säga något om hur vi kan tänkas agera under en pandemi, och därför kanske kan säga något på förhand om hur åtgärder kan tänkas slå, och kanske förutsäga i vilka situationer vi kan tänkas behöva tvingande regler, och där det kan räcka med frivillighet? Återigen, jag har inte sett mycket som indikerar att så varit fallet. Istället har vi fått Carlsons och Tegnells gissningar på stående fot om hur folk funkar.

Det tillsattes visserligen en liten extern referensgrupp, men den bestod av fyra läkare och två virologer, hade endast en rådgivande funktion, plus att FHM fick välja ut medlemmarna själva, så det hela blev naturligtvis en smula tandlöst.

 

Personberoenden

Hur viktiga har Anders Tegnell, Johan Carlson och Johan Giesecke varit för utfallet? Hur mycket har hängt statsministern? Vad hade hänt om vi haft andra ansvariga? Vissa jag pratat med tror inte att det hade gjort någon skillnad. Men det bygger på antingen att andra ansvariga inte hade fattat andra beslut, eller att åtgärder inte har effekt, så att det inte spelat någon roll vad vi gjort. Stödet verkar svagt för båda. Tidigare statsepidemiolog Annika Linde har t.ex. uttryckt vad jag mellan raderna uppfattat som ganska skarp kritik, samt förespråkat lockdown. Det känns givet att hon skulle agerat annorlunda. Och att åtgärder har effekt bevisade Kina, på sitt sätt, på tidigt stadium.

Kan något ha hängt på exakt vilka som satt i regeringen? Bl.a. socialministern har vid flera tillfällen kommit med budskapet: ”vi kommer inte tveka att…”, men det faktum att hon pratat om det istället för att handlat innebär ju just att tveka.

Jag har mycket svårt att se att t.ex. Göran Persson hade satt sig i baksätet på det sätt som Stefan Löven gjort. Eller att Carl Bildt inte tagit kommandot. Han var öppet kritisk på tidigt stadium och framhöll att regeringen aldrig kan delegera det politiska ansvaret till myndigheterna. Men Löven tycker att han hade gjort sig skyldig till tjänstefel om han gått emot det han fått från FHM. Och FHM verkar ha följt sin karta, som alltså var för fel sjukdom. Det har fått mig att undra ibland: vad hade krävts för att någon av de ansvariga tänkt utanför den berömda lådan? Om sjukdomen varit mycket värre? Om dödligheten hade varit 10 procent? Om det varit unga som drabbats värst, istället för äldre? Vid vilken gräns hade de vaknat upp, och sagt: det här är faktiskt orimligt, vi måste kasta planen och tänka ut en ny. Jag är orolig för att det inte funnits någon sådan gräns.

 

Hålet i systemet

Mycket av min kritik landar på FHM, men grundorsaken till att de presterat så dåligt förefaller egentligen vara resultatet av en organisatorisk brist. I regleringsbrevet från regeringen fastslås vad FHM ska syssla med. Det står nästan ingenting om pandemier. Fokus är på helt andra saker, som arbete med jämställdhet, migration, alkohol, narkotika, tobak, doping, spelproblem. Johan Carlson, har när detta påtalats sagt att det om pandemier istället framgår i myndighetens instruktion. Problemet är att det inte står särskilt mycket där heller. Det finns ett avsnitt om smittskydd, men det handlar till stor del om antibiotikaresistens, och ordet pandemi är över huvud taget inte med. Men det står nånting, nämligen: ”Myndigheten ska samordna, följa och utveckla smittskyddet på nationell nivå” och ”Myndigheten ska följa och analysera utvecklingen av smittsamma sjukdomar och skyddet mot dessa nationellt och internationellt, analysera konsekvenserna av denna utveckling för samhället och den enskilde samt utvärdera effekterna av vaccinationer och andra smittskyddsåtgärder inom hälso- och sjukvården och andra berörda samhällssektorer”. Två meningar, som paragraf 17 och 18 av 48, men de har uppenbarligen räckt för att de skulle få huvudrollen. Det står också under avdelningen ”beredskap” att de ska bistå myndigheter, kommuner, regioner och organisationer med expertstöd när det är smitta på gång. Men det mesta, liksom i regleringsbrevet, handlar om annat, högt och lågt: allmän folkhälsa, fysisk aktivitet, matvanor, sexuell hälsa, spelmissbruk, alkohol, narkotika, tobak och att de ska övervaka marknaden för e-cigaretter och deras påfyllningsbehållare. Man kan förstå om virusutbrott inte varit deras huvudfokus i normalfall, och majoriteten myndighetens omkring 500 anställda arbetar rimligtvis med saker som inte har ett skvatt med pandemier att göra. Så det är inte konstigt om de inte haft resurser för en pandemi av den här kalibern.

Jag är inte statsvetare, och jag har inte grävt djupare i det här. Jag har bara gjort det fysiker gör när de betraktar okända fenomen: modellerat problemet som en svart låda, och ställt upp hypoteser för vad som finns i den. Genom att studera vad som går in i lådan och vad som kommer ut ur den går det att pröva hypoteserna. Hypotesen, som verkar ha varit det allmänna antagandet hos befolkningen, att de är både resursstarka och mer eller mindre världsledande, gick tidigt att förkasta.

Färskt exempel: nu när deltavarianten tagit över men de flesta utom yngre är vaccinerade, men skolorna öppnat. Då låter det som att det första man borde göra är fundera på och räkna på hur stor spridning man kan tänkas få av delta bland ungdomar. Det fick man på en presskonferens nyligen tillstå att det har man inte gjort.

Generaldirektör Johan Carlson röt från, när kritiken ett tag varit kraftig, ”vi är ingen liten firma”, men när det kommer till just pandemihantering är det väldigt lite som tyder på något annat. Detta borde man varit ödmjuka nog att erkänna, och tagit emot hjälp.

Så FHM var egentligen aldrig dimensionerade att hantera en sådan här kris, och förmodligen ingen annan instans eller. Men jag kan undra om det inte varit bra om MSB fått mer att säga till om. De verkar ha varit betydligt bättre på och mer intresserade av att ställa upp realistiska scenarier, inventera beredskap (vilket ju hörs på namnet) och samordna. Men tittar man i MSB:s instruktion står det, som första paragraf: ”Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har ansvar för frågor om skydd mot olyckor, krisberedskap och civilt försvar, i den utsträckning inte någon annan myndighet har ansvaret”. Vilket ju då FHM formellt haft, och jag antar att det är förklaringen till varför uppdelningen sett ut som den gjort.

Kanske var det bättre med en specifik myndighet för smittskydd, som vi hade förut? För ”folkhälsa” är onekligen brett. Men när det nu, som en del av krisen, uppstått fenomenet med långtidscovid, som verkligen låter som ett folkhälsoproblem, vill Folkhälsomyndigheten inte ta i det.

Vidare är Carlson, Tegnell och de övriga på FHM, är inte folkvalda. Politiker kan vi rösta bort, men det är betydligt svårare för oss att utkräva ansvar från tjänstemän. Det gör det problematiskt när FHM nästan helt stått vid rodret. En annan modell hade varit att myndigheten fokuserat på att tänka på smittskyddet, och där krävt så mycket insatser och åtgärder, att politikerna, som sett till helheten, fått säga nej ibland. För som det varit nu har Tegnell och myndigheten oftast varit den instans som varit emot insatser för smittskydd: ut och res bara, jobba inte hemma, stäng inte skolor även om det är utbrott på dem, det är ingen vits att testa, vi ska inte ha någon smittspårningsapp, vi ska inte delta i något europeiskt system för smittspårning, munskydd är onödigt. Och Johan Giesecke ville slopa restriktioner i våras, samtidigt som de sista platserna fylldes på intensivvården på Stockholms sjukhus.

 

Krisorganisation utan beslutsfattande

Många har nog tänkt sig, att valet att Sveriges strategi föregicks av ett antal svettiga avgörande möten, där de högsta från både regering och smittskydd stängt in sig, tagit in så mycket underlag som möjligt, sett till alla för- och nackdelar och därefter fattat en serie tunga men väl avvägda beslut om vad de kommit fram till skulle bli det bästa för landet. Några dylika möten har sannolikt aldrig ägt rum. Jag råkar känna en person som genom sitt arbete haft god insyn i hur det hela gått till, och som menar att Sveriges förvaltning inte fungerar på det sättet. Det finns ett otal instanser och tillfällen att stoppa beslut, men väldigt få för att fatta några.

Vidare ska 21 regioner och 290 kommuner, tillsammans med Socialstyrelsen, dra åt samma håll. Ingen är chef över den andre, vilket gör det svårt att snabbt driva igenom nya direktiv, och att senare utkräva ansvar. Saker riskerar att falla mellan stolarna.

Svensk krishantering bygger bl.a. på ansvarsprincipen: den som har ansvar för ett område i normalfallet har ansvaret under en kris. Men även om FHM har ansvaret för smittskydd i normalfallet, säger det sig självt att uppgiften blir oerhört mycket större och mer komplex i en situation där det blir aktuellt att ställa om hela samhället. Ansvarsprincipen, i kombination med den komplexa krishanteringsorganisationen, tycks göra det svårt att fatta koordinerade beslut, som kring skyddsutrustning och testning. Regeringen lägger sig inte i förrän det är uppenbar akut.

Efter varje större kris har det gjorts utvärderingar: Estonia, tsunamin, flyktingkrisen, skogsbränderna. De har alla kommit fram till liknande slutsatser gällande brister: beslutsfattandet har präglats av passivitet.

 

Den stolta långsamt kokade grodan

Att grodor stannar kvar i vatten som långsamt värms, är tydligen en myt. Vi människor däremot, gör det uppenbarligen.

Jag har inte riktigt känt igen mitt land under den här pandemin. Något tycks ha hänt, eller så har det alltid varit så här, utan att jag märkt det. Det är helt enkelt inte vad jag hade förväntat mig av ett förnuftigt samhälle. Att stödet för vår hantering varit så starkt, trots alla de missförhållanden jag gått igenom. Jag hade stundtals trott att det varit jag själv som tappat det, om det inte varit för att den här krisen pågår i resten av världen också, inklusive våra grannländer, och där har det mesta sett mycket mer rimligt ut.

Jag hade t.ex. trott att Adam Alsings död skulle förändra opinionen. Lite som när den där pojken flöt iland under flyktingkrisen. Alsing var ju ändå bara strax över 50. Men nej, ingenting.

Jag tänker på intervjun i Der Spiegel med Gabriel Leung, ofta nämnd som en av Asiens ledande epidemiologer, där han beskriver, som till en tänkt makthavare, att samhället kommer låta dig veta vilken nivå av smitta, sjukdom och död som accepteras i just ditt land, för det kan variera. Men han menar att överskrida kapaciteten för intensivvården, är att passera en väldigt röd linje. Jag kan bara konstatera att vi var ett land där toleransen för smitta, allvarlig sjukdom och död tydligen var hög, och trots att vi dessutom vid flera tillfällen varit över den röda linjen, har folket ändå inte protesterat. Det hade jag inte gissat på förhand.

Var vi alltså okej med det här? Eller var det för att vi hade förletts att tro att varje smittfall var oundvikligt? Vad är det som har hänt, egentligen?

Vi har på senare år fått lära oss om filterbubblor, hur rykten sprids i sociala medier, fake news, konspirationsteorier och om påverkanskampanjer från främmande makt genom trollfabriker och annat lömskt. Ämnen som "psykologiskt försvar" har varit på tapeten, och att samhällets styrka hänger på tilltron till dess institutioner.

I den kontexten inträffar då en komplex och utdragen kris som regeringen och några myndigheter har att hantera. Dessa hanterar den uppkomna krisen långsamt, gör tveksamma vägval på påstådd vetenskaplig grund, men det är mycket otydligt vad man egentligen lutar sig mot, och i de fall det gått att utröna har det ofta varit magert, godtyckligt eller direkt felaktigt. Detta påtalas av externa experter och många andra, ibland i hårda ordalag. Regering och myndigheter är stingsliga mot denna kritik och medger i princip inga brister. Man börjar istället aktivt frisera bilden av vad som hänt och har redan från början misskrediterat kritiker. Där någonstans läggs förmodligen grunden till vad som skulle följa sedan.

Människor dör i tusental, men förtroendet för regering och involverade myndigheter hos befolkningen är fortsatt högt, det dystra utfallet till trots. Kritiker av hanteringen buntas av debattörer, och senare även av vissa andra forskare, ihop med trollfabriker och fake news och utmålas rentav som "hot mot demokratin". Myndigheterna själva börjar återge dessas åsikter. Radio rapporterar om forskare som ventilerat kritiska tankar på sociala medier som vore de rena konspirationsteoretikerna, istället för att sköta sitt uppdrag med att granska makten. Kvällspressen skriver krönikor där dessa kritiker nämns i samma mening som antivaxxers. Ingen åtskillnad görs mellan den vid det här laget rätt frustrerade professorn i virologi som har internationellt vetenskapligt konsensus på sin sida, och tonåringen som sitter i sin mammas källare och postar inlägg om att pandemin är fejk. Kritik mot pandemihanteringen ses och behandlas per automatik som en del av infodemin: kritiker måste vara ute efter att skada "Sverigebilden" och sprida desinformation. Bevarandet av förtroendet för myndigheterna går före både sanningen och yttrandefriheten. Att övertramp från kritikerlägret förekommit - det är ingen enhetlig grupp direkt - tas som bevis för att allt därifrån är samhällsfarligt. 

Någonstans där verkar det bli svårt för många att hålla isär vad som är upp och vad som är ner.

Det här var förstås knappast vad vi behövde. Jag har undrat hur vi ska komma ur det här tillsammans med vettet i behåll. Åsiktslägren verkar inte enkelt gå att förstå enligt någon höger/vänsterskala. En bra start vore förstås att lägga all prestige, tribalism och förutfattade meningar åt sidan och försök se klarsynt på vad som är sant. 

Jag har ingen roligare diagnos än följande: att vår bekvämlighet, självgodhet och illusion om förträfflighet står i vägen för självinsikt och förbättring. 

Jag är orolig för att om vi inte orkar ta till oss av kritik gällande hanteringen, utan avfärdar allt sådant som försök att skada landet, så bäddar vi för att göra om alla misstag nästa pandemi, som vi vet förr eller senare kommer. Sverige är, nästan oavsett hur man mäter, ett av världens bästa länder att leva i. Jag är mån om att det fortsätter så. Om vi då nöjer oss med hur den här krisen hanterats, så vore det en allvarlig nedskrivning av våra ambitioner.

Men jag ser positiva tecken: jag har sett fler mer kritiska sammanfattningar av pandemihanteringen på sistone, och utan att de dragits i smutsen på direkten. Fler i min bekantskapskrets gör nu liknande bedömning som jag. Kvarstår gör dock något som liknar ett erkännande av ett misslyckade från officiellt håll. Det vore både hedersamt och produktivt, för det går mycket lättare att lära av misstag om man erkänner dem.

Storbritannien är det europeiska land som längst var kvar i samma läger som Sverige, och hoppades på flockimmunitet genom smittspridning. I maj 2021 bad Dominic Cummings, högste politiske rådgivare i landet, om ursäkt för att landets regering, inklusive han själv, fallit ”disastrously short of the standards that the public has a right to expect”, och att tiotusentals dött i onödan, genom regeringens saktfärdiga agerande. Vågar vi hoppas på något liknande i Sverige?

 

Det underliggande problemet

Det här kanske blir lite filosofiskt, men det är något jag tänkt mer och mer på i takt med att det blivit allt tydligare för mig: många människor är betydligt mindre intresserade av att ta reda på vad som är sant, än att få sin befintliga världsbild och grupptillhörighet bekräftad.

Den egenskapen är förstås en rest från en tid när människor levde som jägare-samlare i små grupper, och att bli utstött ut gruppen var det värsta som kunde hända. Vi har därför djupt rotat i oss att det är förknippat med skräck att sticka ut, och omvänt, att den som sticker ut och inte håller med är oönskad.

Men att vi fungerar så ännu idag har enorma konsekvenser, och om det är någon egenskap hos människan som kommer leda till vår egen utrotning, så är det nog den. Den ligger som en blöt filt över allt och hindrar oss att se klart.

Ta en vanlig tjomme som gillar att köra bil. När FN:s klimatpanel kommer med sina rapporter tar han dem som ett personligt hot, och det är sannolikt att han väljer att förkasta deras slutsatser, hur väl underbyggda de än är.

Vi väljer sanningar utefter vad som passar oss. Det har varit tydligt under pandemin. Som Kerstin Hessius, VD för tredje AP-fonden, som tidigt under pandemin gjorde ett framträdande i Agenda där hon krävde ett slutdatum för pandemin. Hon blev allmänt bejublad för sin resoluta framtoning, men jag kunde bara tänka på scenen i filmen Titanic som utspelar sig strax efter att de kolliderat med isberget. Skeppskonstruktören Thomas Andrews har precis förklarat för kapten Smith att de kommer sjunka, men ägaren, Bruce Ismay, kräver ändå att få veta när de kan åka vidare. Du kan projicera dina önskningar på världen, men det går inte att förhandla med naturlagar, eller avkräva något av en pandemi.

Var och en av oss har en modell i huvudet av hur världen fungerar, men dessa är med nödvändighet ofullständiga och mer eller mindre felaktiga. Vi borde därför vara mer intresserade av att försöka uppdatera våra modeller, än att försvara de vi har. Men att ändra sig ses istället närmast som en karaktärsbrist.

När det kommer till pandemin, och vår uppfattning om Sveriges hantering av den, förefaller det som att det även här är samma mekanismer som format våra åsikter: förutfattade meningar, önsketänkande och grupptillhörighet, snarare än nyktra bedömningar och en ärlig strävan efter att ta reda på hur det egentligen ligger till. Ett tydligt symptom är uppfattningen att den som uttrycker kritik måste vara ute efter att skada Sverige. Det uppfattas som att man är otrogen mot gruppen, och sådant måste straffas, när det i själva verket är kontraproduktivt att inte vilja se brister där de finns och vilja göra något åt dem. Eller om du diskuterar något med någon, och denne börjar angripa din person istället för dina argument, så kan du vara säker på att denne inte är intresserad av att lära sig något, utan bara av att vinna debatten, få den andra att hålla tyst och slippa få sin mentala modell utmanad. Det verkar förekomma att Trumpanhängare i USA inte vill ta vaccinet, eftersom sedan de bytte president är det nu ”Bidens vaccin” – men han har förstås inte haft ett jota med framtagningen av vaccinet att göra. Det finns en miljon andra exempel.

Jag menar inte det här som nedlåtande kritik. Jag pekar bara på att det är så vi fungerar, och att ingen är immun mot det, men också att det är väldigt problematiskt att vi fungerar så här, när vi ska försöka tackla problem som sträcker sig längre i rum och tid än en stam med individer här och nu. Som pandemier och klimatförändringar. Och hur vi agerat under pandemin får mig verkligen att känna mig dyster över våra utsikter att lyckas ta tag i klimatfrågan i den omfattning som krävs, där feedbacken om man underlåter att göra något inte kommer efter några veckor, utan efter några årtionden.

Men det går att bli bättre på att se det här hos sig själv. Steg ett är naturligtvis att bli klar över att det är så man funkar. Om var och en gör en insats och lyckas bli lite bättre på att upptäcka det när det händer, och bli lite mindre intresserade av att ha rätt och att få sin befintliga världsbild bekräftad, och istället nyfiket är beredd att uppdatera den, kan den sammantagna effekten bli stor, och det kanske kan räcka för att lösa framtida kriser. För hindren sitter mycket mer i våra huvuden, än i den fysiska verkligheten.

 

Del fyra undersöker vad vi kan göra inför nästa pandemi.