Vad är fascism?

Vi lever i en tid där den demokratiska utvecklingen snabbt går bakåt i delar av världen, kanske mest noterbart i USA. Dessa odemokratiska strömningar går under lite olika namn, beroende på deras karaktär. Här är en kortare genomgång.

Först några ord om motsatsen. Demokrati, folkstyre, innebär att de som bor i ett land har möjlighet att i regelbundet återkommande val rösta på det politiska alternativ de anser är bäst. Blir de missnöjda med den förda politiken får de chansen att säga sitt igen vid nästa val. Det är sällan perfekt, det finns inte alltid partier med program som exakt matchar ens egna prioriteringar, men det är, för att citera Churchill, bättre än allt annat vi provat. Det centrala är att det finns en process för hur samhället ska utvecklas som styrs av befolkningen, som enbart ger ett tillfälligt och begränsat mandat åt dem som styr. För att detta ska fungera väl i praktiken krävs typiskt tre saker: 

• Parlamentarism: att de som styr (regeringen) är beroende av stöd ifrån ett parlament, som är lagstiftande och utgör ett lands folkrepresentation. Parlamentet fungerar som en kontrollfunktion: om den styrande regeringen börjar löpa amok kan den avsättas i en misstroendeförklaring. I Sverige heter parlamentet riksdagen.
• Ett rättsväsen (domstolar) som är fristående från makten.
• Medier som också är fristående från makten som kan granska och rapportera om hur de styrande sköter sig.

Av dessa skäl är det alltså läge att dra öronen åt sig när personer i maktställning återkommande uttalar sig negativt om medier eller rättsväsendet, eller försöker skaffa sig stort inflytande över dessa.

Nu över till styrelseskick som inte är demokratiska.

Auktoritär / auktoritarianism / auktoritarism (hopplösa ord att uttala) är den lite bredare betydelsen som karaktäriseras av begränsning av individuella friheter och krav på absolut åtlydnad av makten. Det råder inte fullständigt motsatsförhållande mellan auktoritär och demokratisk, men auktoritära regimer är sällan speciellt demokratiska. Den politisk oppositionen är oftast starkt begränsad. Nutida exempel är får väl sägas vara Ungern och Turkiet. Det är en glidande skala mellan demokrati där medborgarna åternjuter fri- och rättigheter, och diktatur, där all makt är koncenterad till en person.

Totalitär / totalitarism - ett steg längre där politisk opposition är helt förbjuden. Det styrande partiet är liktydigt med staten. Eventuella mänskliga och medborgerliga rättigheter är helt utlämnade åt regimens godtycke. Sovjetunionen under Stalin får tjäna som exempel. Människor skickades till ändlösa arbetsläger eller avrättades om Stalin kände för det. Ideologin är typiskt viktigare i en totalitär regim än i en som bara är auktoritär. Staten lägger sig också ofta i ekonomin betydligt mer, t.ex. genom så kallad planekonomi. Det var svårt att vara totalitär innan uppfinningar som massmedia blev verklighet under 1900-talet, som gjorde att propaganda gick att sprida snabbt och effektivt till befolkningen.

Då kommer vi till fascism. 

Själva ordet kommer från latinets fasces, som syftar på ett sammanbundet knippe av träspön, ofta med en instucken yxa. Det är en uråldrig symbol för makt, och förekommer till exempel i svenska och norska polisens heraldiska vapen ("logga"), och har funnits med i dessa sedan långt innan Mussolini anammade symbolen 1919. Det var en diskussion efter andra världskriget om det var lämpligt att ha kvar dem (lite som med hakkorset; även det en mycket gammal symbol som förekom lite varstans men som blev omöjligt att använda efter att nazismen lagt beslag på den), men den numera nedlagda myndigheten Riksheraldikerämbetet gick i taket och spöknippena med yxorna fick vara kvar.

Ursprunget till fascismen är den italienska nationalismen med Benito Mussolini i spetsen. Hans parti hette Partito Nazionale Fascista.

Vad som gör begreppet fascism problematiskt är att det dels är mycket laddat, och dels inte har någon entydig definition.

Vissa vill reservera ordet till att enbart beteckna Mussolinis och Hitlers regimer. Andra har använt det som politiskt skällsord utan precis innebörd. Ytterligare andra väljer att vidga det till en politisk ideologi med vissa särdrag, som kan tänkas uppstå eller återfinnas även utanför 30-talets Europa. Jag väljer denna sista betydelsen av ordet, eftersom de båda andra är inte är speciellt användbara.

Då över till definitionen. Den är som sagt inte helt entydig. Det fanns t.ex. skillnader mellan Mussolinis Italien och Hitlers Tyskland; för den italienska fascismen var Folket (Folket med stort F!) primärt en historisk enhet, medan den för nazismen var en biologisk - det där med den överlägsna ariska rasen, ni vet. Man får kanske se det mer som en checklista som går att pricka av: ju fler kriterier som uppfylls, desto mer luktar det fascism. Det råder som sagt inget exakt konsensus, men här är ett förslag till lista:

• Politiskt återfinns fascismen längst ut till höger, främst för att den är nationalistisk till sin natur. 
• Den är totalitär: endast ett parti tillåtet, och partiet är liktydigt med staten
• Ledarprincipen - den "bäst lämpade" styr staten oinskränkt. I praktiken har det alltid varit en man.
• Den odlar gärna känslor av stark nationell identitet
• Den uppvisar ett motstånd mot upplysningens idéer
• Den har som mål att upprätta en nationalistisk och auktoritär traditionsbunden stat
• Den har en positiv eller sanktionerande syn på våld som medel att uppnå sina mål
• Den har en förkärlek för massmöten, nationalromantiska och mytiska symboler
• Det är vanligt med massmobilisering och våldsamma gatuaktivister, ofta inbegripande en paramilitär milis
• Den premierar ett elitstyrt samhälle och motsätter sig därför oberoende fackföreningar, civilsamhället, strejker, lockouter och frihandel
• Den fascistiska staten antas representera såväl gångna som framtida generationer 
• Den avvisar förnuftsresonemang och diskussioner
• Den avvisar demokratins kvaliteter
• Den uppvisar inslag av socialdarwinism, som känns igen genom retorik som andas "den starkes överlevnad", "segra eller dö!" och liknande. Tillvaron är en ständig kamp i ett nollsummespel. Leder ofta till förtryck av minoriteter, rashygien, eller i slutändan koncentrationsläger.

Vad som egentligen menas med höger och vänster i politik förtjänar för övrigt en egen genomgång.

Ytterligare ett signum för fascismen är en smått mytologisk historia om nationen i tre steg: den var en gång i tiden fulländad, ren och obefläckad. Därefter inträffade någon form av katastrof, som gjorde att den föll och tappade sin glans. Detta orsakades av någon fiende, yttre eller inre, som utmålas som syndabock. Målet (med regimen) är att föra nationen tillbaka till detta rena, fulländade tillstånd igen. 

Så igen, politiker eller partier kan pricka in enstaka punkter på listan, utan att förtjäna att stämplas som fascistiska. De kanske känner en stark vurm för nationen, och har en dragning mot nationalromantik. De kan vara något elitistiska, ta parti för näringslivet snarare än arbetarna och facken, eller inte vara några större förespråkare för högre bildning, eller tycka det är festligt med stora möten. Men vissa punkter på listan är värre än andra, och oavsett vilka man väljer är det suspekt med mer än någon enstaka, sett ur demokratins synvinkel. En övning kan vara att fundera igenom hur många punkter på listan USA numera uppfyller.

Dessa ovanstående auktoritära, totalitära och fascistiska ideologier låter för de flesta inte särskilt lockande. Vem vill riskera att godtyckligt skickas till arbetsläger eller bli avrättad? Det är något paradoxalt över att länder som är demokratiska så att säga frivilligt kan övergå till att bli odemokratiska - dessa ledare med diktatorsambitioner måste väljas i fria val. Men vad vi ibland missar är att dessa former av styre, åtminstone till en början, ofta ter sig attraktiva för många människor. De upplever problem i sin vardag, och känner frustration, besvikelse eller ilska mot samhället av olika skäl. De kanske känner sig missgynnade på olika sätt. Skickliga populister och demagoger kan då kanalisera och förstärka denna ilska, och locka stora väljarskaror. Det är frestande med någon som lovar enkla lösningar på svåra problem. Pekar ut en syndabock. En stark ledare som får saker gjorda. Men istället för att försöka lösa människors problem när de sedan kommer till makten, börjar de montera ner demokratiska institutioner och förvrida beskrivningen av verkligheten med hjälp av desinformation och propaganda. Man kan säga att de skickligt utnyttjar folkets röster för att komma till makten - och därefter strävar efter att behålla den för gott.