Fallet med Påskön

Påskön, Rapa Nui, är en av världens mest isolerade platser, belägen 350 mil västerut från Chiles kust i Stilla Havet. Ön är bara något större än Fårö. Trots detta lyckades skickliga polynesier ta sig dit i kanoter och kolonisera den någon gång kring 1000-talet.

På ön växte en tät skog, bestående bland annat av världens största palmträd, och i skogen fanns ett rikt fågelliv.

Polynesierna upprättade en civilisation med ett hierarkiskt klansamhälle, kapabla att hugga ut och flytta de nästan tusen enorma stenstatyerna ön är känd för, vissa 10 meter höga och 80 ton tunga.

För att få plats med odling, för att bygga kanoter att fiska med och för att kunna flytta stenstatyerna började man hugga ner skogen. När befolkningen var som störst bodde minst 15 000 personer på ön.

Men när européer kom dit på 1700-talet fanns det bara några magra stackare kvar. Skogen var nedhuggen till sista palm, alla fågelarter var utrotade, odlingsjorden hade eroderat bort och det enda spåret av högkulturen var stenstatyerna. Populationen hade dykt till under 3000.

Utgrävningar av avfallshögar visar att huvudkällan för protein till en början var tonfisk och delfin. När träden tagit slut minskade mängden fiskben drastiskt, eftersom de inte längre kunde göra kanoter att bedriva fiske med. Därefter bestod födan för en tid mest av fågel. Senare lager i högarna innehåller kyckling, alltmer råttben och, alla sist, människoben.

Skogsskövlingen, jordbruket och att man fått med sig råttor, som naturligtvis snabbt förökat sig och var fina på att gnaga i sig bl.a. palmnötter, gjorde att ekosystemet på ön brakade ihop fullständigt, med svält, inbördeskrig och möjligen även kannibalism som följd.

Vad Påskön genomgick i fråga om resurser och befolkning är något i den här stilen:

I början, när det fanns gott om resurser, ökade befolkningen exponentiellt. Den växande befolkningen tärde på resurserna i allt snabbare takt, och till slut nådde populationen ett tak, när det inte längre gick att öka utvinningstakten på resurserna och brist uppstod. Därpå dök befolkningskurvan brant.

Jag gjorde en enkel simulering av det här. Antag att det från början fanns 10 miljoner träd på Påskön (ett per 16:e kvadratmeter - ön är ca 160 kvadratkilometer stor), att det var 20 personer som kom dit från början (hur många det var vet vi förstås inte) och att varje person gjorde av med 10 träd per år i genomsnitt. Antag vidare att återväxten av träd är 1% per år och tillväxten av befolkningen är 2% per år. Då blir resultatet följande:

På knappt 400 år når befolkningen sitt högsta värde (det råkade bli drygt 38000 - förmodligen för mycket men inte helt åt fanders ändå), samtidigt som träden tar slut och - i den här modellen - alla dör. Fullt så dramatiskt blev det inte på riktigt, eftersom man inte automatiskt dör bara för att man inte har tillgång till träd. Därför liknade verkligheten förmodligen mer förloppet i den förra figuren. Men grunden för deras civilisation var oåterkalleligt undanryckt.

Värt att notera är att mängden resurser (alltså den blå kurvan) inte påverkas någonting förrän väldigt sent när befolkningen vuxit sig så stor att de gör av med mer än den årliga återväxten - vad vi idag skulle kalla hållbarhetsgränsen. Efter det går det fort innan resurserna plötsligt är slut.

Parallellen mellan Påskön, helt utlämnad åt sig själv i oceanen, och Jorden som helhet är inte svår att dra, och var mänskligheten idag befinner sig på en sån här kurva kan vara värt att fundera på. Verkligheten är som sagt förstås mer komplex: vi har inte bara en enda resurs som vi är beroende av, vissa resurser räcker längre, vissa kan ersättas med andra och så vidare, men i grund och botten är det samma mekanismer för oss som för befolkningen på Påskön.

Det är kanske frestande att avfärda dem som vildar som inte hade mycket förstånd, men de var givetvis fullt moderna människor precis som vi. Dels hade de lyckats med bedriften att navigera dit och dels hade de upprättat den rika kulturen och organiserat sig så till den grad att de klarat av byggandet och flyttandet av statyerna. Alltså var de kunniga, hårt arbetande och välorganiserade. Trots detta lyckades de tydligen inte kontrollera de här processerna när de väl startat.

Sensmoralen är alltså: önskar man ha kvar sin civilisation, se då till att värna de resurser den behöver för sin överlevnad. Just nu är vi i full färd med att "göra en Påskön". En fördel har vi gentemot dem: möjligheten att lära oss av deras misstag.