Den återkommande oron för oro

Nu är den här igen: oron för oro.

Omni skriver, med rubriken "Ledare: Ministrarna borde vara mer som Tegnell":

"Aftonbladets Jonna Sima menar att budskapet om att Sverige befinner sig i ett allvarligt läge visserligen stämmer men uppmanar regeringsföreträdare att lugna sig."

Hon menar att ÖB:s uttalande om att det kan bli krig i Sverige ledde till "oro och panik" hos många, och därför var fel. Hon hade också fått "lägga tid" på att tala om krig och fred med sina barn.

"I det här läget skulle vi behöva ledare som manar till lugn och samling. Någon som likt Folkhälsomyndighetens Anders Tegnell under coronapandemin, som håller sig lugn och saklig."

Jag säger inte emot att han var lugn. Och kanske en smula letargisk. Men saklig? Är det här en lögn man hoppas ska bli sann bara man upprepar den tillräckligt många gånger? Han och FHM var totalt fel ute i alla centrala aspekter av pandemin. En tysk studie mätte sanningshalten av deras uttalanden till 2 %, lägst av samtliga studerade länder. Utöver att de hade fel om allt och höll kvar vid det med en dåres envishet hade de ett smått autistiskt förhållningssätt till evidens. Om bilbälten hade uppfunnits under Tegnells skift hade de aldrig tagits i bruk, eftersom det inte fanns några studier om att de hade effekt innan de använts i stor skala.

Så här hade det låtit om vi haft Anders Tegnell som ÖB, i ett scenario där vi stod inför ett omedelbart militärt angrepp från den stora grannen i öst:

"Det finns ingen anledning till oro. Vår beredskap är god. Vi har planer för en invasion, det har hänt flera gånger i historien förr. Det bästa försvaret är att ha en stor eskader av galeoner byggda i ek med bronskanoner, samt brötar på landsvägarna vid gränsen mot Skåne och Blekinge. Det har fungerat mot danskarna förut." (Analogin här är att pandemiplanen var specifikt för influensavirus, alltså fel motståndare, vilket man aldrig lyckades korrigera för, trots att det var känt från dag ett.)

När rapporter strömmar in om att fienden landstigit på Gotland med en stor mängd amfibiefartyg:

"Det är ett begränsat angrepp. Det kommer snart att vara över, bara vi håller i det här. Det finns ingen anledning att tro att de kommer komma över till fastlandet."

När bomberna börjat falla överallt: "ingen kunde se att det skulle bli så här illa."

Föredrar dessa krönikörer på riktigt en sån hantering? Vill de hellre leva i total okunskap om det verkliga läget, tills fienden står utanför husknuten med sina kalashnikovs, som är fallet i Ukraina? Att hellre få sina barn kidnappade, som sker i Ukraina, än att ta sig lite tid att prata om krig och fred med dem? Det är något med hennes irriterade "behövt lägga tid på" som belyser hela mentaliteten. Att begrepp som krig och fred är perifera, abstrakta begrepp och en ovälkommen distraktion i hennes upptagna liv där hon minglar runt, dricker cava och äter snittar.

Det finns ett ord för det: strutsmentalitet - vilket förstås är orättvist mot strutsar, som verkar vara mycket vaksamma och alerta, i synnerhet jämfört med somliga krönikörer.

För att vara tydlig: jag tror inte heller att Ryssland kommer att försöka sig på en invasion av Sverige inom överskådlig tid. Men att vi skulle bli indragna i något dåligt när vi står med brallorna nere i farstun till Nato är heller inte alls osannolikt. Det vore urbota dumt att inte planera för det, och det är inget regering och myndigheter kan göra helt och hållet utan att involvera befolkningen. 

Det är krig i Europa, det är krig i mellanöstern. Nya maktblock håller på att utkristallisera sig. Världen är idag farligare än den varit sen åtminstone Kubakrisen. Men den infantila debatten i Sverige är helt upptagen med diskussionen om tonläget istället för att tänka igenom vad vi konkret kan göra, vilket verkar ha varit syftet med ÖB:s och regeringens uttalanden. ÖB lät sig för övrigt intervjuas i Lilla Aktuellt (inslaget visades i Rapport), och han var ett totalt föredöme både när det gäller lugn och saklighet, men det verkar inte spela någon roll.

Det är just det här jag oroade mig för skulle hända: att det starka stödet för vår totalt inkompetent hanterade pandemi skulle smitta av sig på hanteringen av andra kriser. Det var huvudskälet till att jag skrev min långa text om Sveriges pandemihantering. Jag skrev redan i inledningen:

"jag är rädd att om vi är nöjda med hur den här pandemin hanterats, drar helt fel slutsatser av den och riskerar att göra om dem när nästa pandemi kommer, och kanske i viss mån även vid andra typer av kriser. "

Nu tycks vi vara där.

Tegnell, hans bok och en sensationell nyhet

Tegnell ger i dagarna ut en bok, och han blev intervjuad om den i Corren för några veckor sedan. Det var - som vanligt - en mysintervju utan några kritiska frågor. Det tas - som vanligt - upp att han fick kritik och han får - som vanligt - avfärda allt sådant som att det bara var stollar på internet och inget att bry sig om. Hela intervjun är en uppvisning i gaslighting och historierevisionism och jag har ingen anledning att tro att boken innehåller något annat.

Han berättar: "Ingen av oss kunde då ens föreställa oss hur stort det skulle bli" - Nej, tydligtvis ingen på Folkhälsomyndigheten. Vi andra, inklusive forskarsamfundet i Sverige och utomlands, kunde utmärkt föreställa oss. Utfallet blev tvärtom tydligt bättre än det mest sannolika, främst tack vare vaccinen, men även sjukdomen i sig kunde förstås mycket väl visat sig vara allvarligare för en större andel och kunde ha drabbat fler samtidigt, vilket hade lett till en än värre hälso- och sjukvårdskatastrof än vi fick.

Han fortsätter, och nu blir det plötsligt riktigt intressant:

"Covid är ett av få virus i gruppen corona som människor nu bär på och det är luftburet, det sprids när vi människor andas ut och andas in"

Vänta, va?!

Efter över tre år av fokus på droppsmitta och handtvätt beskriver han nu alltså plötsligt viruset som... luftburet. Han gör det dessutom lite i förbigående, på sitt vanliga "det är ju det vi alltid sagt"-manér. Men all denna handtvätt och hygienteater med tejp och sprit överallt, istället för andningsskydd, har ju byggt på att det inte är luftburet.

Inte ens denna sensationella och helt avgörande nya beskrivning föranleder några följdfrågor från journalisten.

Om viruset sprids via droppar och ytor eller via luften är förstås en helt avgörande skillnad. Att det beskivits på fel sätt och att alla åtgärder i Sverige anpassats efter detta har naturligtvis haft konsekvenser för människors beteende. Undersökningar har visat att ju högre tilltro en person i Sverige haft till myndigheter, desto noggrannare har personen varit med handhygienen - med ringa skyddseffekt mot covid-19. På samma sätt har tilltron till myndigheter korrelerat negativt med användningen av munskydd - vilka haft effekt. Det är resultat helt på tvärs med vad som varit rationellt, men är förstås helt väntat givet myndigheternas vilseledande information.

Hur gick det här till? Varför baserades Sveriges hela hantering på felaktiga grunder? Här finns ett gigantiskt journalistiskt gräv helt i öppen dager som ingen gör.

 Artikeln (betalvägg, men det går att regga ett gratiskonto som gäller en vecka): https://corren.se/kultur/litteratur/artikel/tegnell-om-pahoppen-under-pandemin-allt-blev-sa-personligt/l7eg3q8j

 

 

 

Responsen på insändaren i DN

 

Efter min insändare i DN har jag på Twitter fått en hel del respons. De första timmarna kom kommentarerna uteslutande inifrån min närmast hermetiskt tillslutna filterbubbla och var enbart positiva. Senare på dagen började dessa blandas upp med mer kritiska inlägg och framåt kvällen och nästa dag var det främst tillmälen som att jag var en clown, kommentarer i stil med ”jag har inte läst men du har fel”, ”vaccinen är lömska och fungerar inte”, ”pandemin finns inte” och till och med ”virus finns inte”, vilket nu dragit iväg i en lång, närmast ockult tråd. Jag har hittills aldrig blockat någon, men nu funderat på det för jag gillar inte att det breder ut sig grov desinformation under mina inlägg.

Jag har trist nog nästan inte fått något som kan kallas saklig kritik. Men jag har mottagit åtminstone ett inlägg som jag tror har relevans:

 

Jag tror nämligen att Lillie har helt rätt i att det hon beskriver är en utbredd ståndpunkt. Som jag föreställer mig att hon ser den kan jag sympatisera med den: hon värnar öppenheten i samhället, hon värnar vår demokrati och hon värnar barnen. Hon vill att Sverige ska vara ett förnuftigt och kunskapsbaserat samhälle som agerar rationellt men också medmänskligt både till vardags och i händelse av kris. Jag vet inte om det här kommer som en chock för Lillie, men det vill jag också.

Jag tror kort sagt att vi i grunden vill samma sak. Det borde vara en bra utgångspunkt för att mötas. Däremot verkar vi oense om vi idag är ett sådant samhälle, eller om vägen dit.

Formatet på Twitter gör hennes inlägg närmast omöjligt att bemöta utan att det blir förenklat eller rentav otrevligt, eftersom man tvingas skala bort alla nyanser för att få plats. Det har Lillie förstås också fått göra. Hon har säkerligen själv massor av nyanser i sina ståndpunkter, men dessa vet jag alltså ingenting om.

Den här texten är riktad till Lillie, och till alla som är beredda att i stort skriva under på det hon säger.

Vad jag vill börja med att fråga är: den här kunskapen hon talar om, vilken var det, egentligen? För vi vet att de styrande haft fel om de flesta centrala aspekter om det här viruset: dödlighet, smittsamhet, asymtomatisk och presymtomatisk smitta, barns smittsamhet, om immuniteten varar och kanske främst hur det smittar. Vid varje tidpunkt var deras modeller och förutsägelser närmast skriande fel: ”viruset skulle inte komma hit”, när det var uppenbart att den risken antingen var överhängande eller det redan var här. ”Utbrottet blir litet” och ”utbrottet är snart över” när vi hade exponentiellt ökande antal fall, ”snart har vi flockimmunitet” när ingenting tydde på det, ”vi får ingen andra våg”, ”vi får ingen tredje våg”, osv. Dessa utsagor visade sig inte bara vara felaktiga i efterhand utan var mycket osannolika eller oförenliga med verkligheten redan när de gjordes.

Vidare har viruset, till skillnad från i de flesta andra länder, i Sverige aldrig beskrivits eller hanterats som luftburet, och vi har istället haft tejp på golvet och handsprit. Avsevärt mycket bättre ur smittskyddssynpunkt hade varit en tydlig redogörelse av hur viruset smittar, följt av en rekommendation eller krav på ordentliga andningsskydd (FFP2/FFP3) i offentliga miljöer, att man förklarat hur dessa ska användas istället för att sprida desinformation om dem, samt fokus på bättre ventilation. (Sen är det så klart trevligt att folk är rena om händerna.)

Av någon anledning har denna basala information aldrig nått det här landets befolkning. Studier har gjorts bland svenskar om vilka åtgärder som har bäst effekt mot smittspridning, och resultatet har varit närmast inverterat mot etablerad vetenskap. Hur kommer det sig?

Nästa problem är att de politiker Lillie uttrycker stöd för – den S-ledda förra regeringen – nästan inget gjorde. Detta är inget unikt för pandemin eller den regeringen utan verkar närmast systematiskt gälla krishantering i Sverige. Dåvarande stadsminister Stefan Löven sa själv i KU-förhör att det varit tjänstefel att gå emot Folkhälsomyndigheten. Han litade blint på dem, och viktiga beslut verkar har fattats av dem snarare än hans regering. Som jag framhöll i artikeln är detta ett demokratiskt problem: vi kan inte rösta bort tjänstemän.

Jag är inte säker på att Lillie riktar det mot mig, men jag har ibland uppfattat att det tolkats in att jag och andra som velat se mer smittskydd har någon slags auktoritär läggning, vill se ”tuffare tag” eller till och med njuter av att överheten domderar med folk. För mig är det som att klandra någon som vill att vi använder bilbälten eller håller hastighetsbegränsningar för att vara auktoritär (men jag kan föreställa mig att sådana debatter fördes när dessa skulle införas). Vi har lagar och regler i trafiken och en mängd andra områden för att skydda oss själva och andra och jag kan inte se att det finns skäl till att det inte ska gälla smittor, tvärt om: här är det än viktigare då risken att skada andra är större. Så på tal om demokrati undrar jag: är det verkligen en demokratisk rättighet att få smitta andra med svåra sjukdomar hur som helst?

Detta är kanske det jag haft svårast att förstå: hur så många, i synnerhet de som beskriver sig som politiskt vänster, inte visat mer solidaritet med människor som varit extra utsatta för att drabbas allvarligt av det här viruset. Dessa har fått bära det ansvaret själva och hållit sig undan så gott de kunnat medan vi andra väsentligen fått festa på som vanligt, eller åtminstone tryckt på för att få göra det. Dessutom har förekomsten av lång-/postcovid urholkat relevansen av begreppet ”riskgrupp” – vi har alla löpt relativt hög risk att drabbas allvarligt av det här viruset. Oroande tecken på detta kom redan under våren 2020, men det är aldrig något man tagit hänsyn till i Sverige utan detta har snarare förtigits.

Så: det finns alltför mycket evidens för att pandemin i Sverige inte alls vilat på någon vetenskaplig grund, utan istället styrts av helt andra faktorer som jag ännu inte helt förstått mig på, men som inkluderar: tillfälligheter, missuppfattningar, prestige och en nationalistisk självgodhet som ärligt talat står mig upp i halsen.

Det fanns mycket vi kunnat göra utan stor påverkan på människors liv, men vi lät bli, och det vi gjorde gjorde vi för sent. Kanske är det dessutom värt att avstå vissa saker och göra sig visst besvär under en tid om det tros rädda många liv? Barn tar förstås skada om deras vårdnadshavare dör. Och det var ren tur att viruset inte var farligare för barn. Det kanske var bekvämt att slippa göra så mycket, men vi tog stora risker.

En central punkt där det verkar som att ”de båda lägren” (de som sympatiserar med Sveriges hållning under pandemin och de som kritiserar den) pratar förbi varandra: ena sidan tittar på resultatet och konstaterar: det blev väl inte så farligt, vi klarade oss åtminstone inte tydligt sämre än andra länder, och vi slapp en massa jobbiga restriktioner. Jag och andra som varit kritiska tittar istället på hur man agerat givet vad som var känt vid ett visst tillfälle. Gör man det är det väldigt svårt att få ihop hanteringen till något förnuftigt. Man kan delta i rysk roulette där man får en måttlig summa pengar om man överlever, det betyder inte att det är vettigt att prova. Vi chansade och det blev inte total katastrof. Det betyder inte att det var klokt.

Jag förespråkar kort sagt att vi tänker igenom pandemihantering ordentligt till en annan gång och förbereder oss grundligt. Jag påstår inte att det är självklart vad man bör göra, tvärt om. Åtgärder kostar, det kan vara svårt att överblicka följderna, men samma sak gäller ju nya virus. Vi har diskuterat detta sedan våren 2020, ändå förefaller det som att vi inte kommit någon vart. Men det här behöver studeras seriöst, vilket tämligen uppenbart inte gjorts inför den här pandemin. Covid bör ses som en generalrepetition inför något värre. Det jag ser nu är att vi drar fel slutsatser genom att girigt omfamna alla tecken på att vi gjort rätt, istället för att tänka en smula självkritiskt. Min stora oro är att det en dag kommer en nyhet att något i stil med fågelinfluensa muterat och blivit luftburet, och vi i Sverige bara: ”Inga problem, vi gjorde ju rätt senast som höll skolorna öppna etc, så vi gör likadant igen.” Jag önskar - som ett minimum - att vi alla kan se och enas om att det inte vore rätt lärdom att dra av den här pandemin.