Efter min insändare i DN har jag på Twitter fått en hel del respons. De första timmarna kom kommentarerna uteslutande inifrån min närmast hermetiskt tillslutna filterbubbla och var enbart positiva. Senare på dagen började dessa blandas upp med mer kritiska inlägg och framåt kvällen och nästa dag var det främst tillmälen som att jag var en clown, kommentarer i stil med ”jag har inte läst men du har fel”, ”vaccinen är lömska och fungerar inte”, ”pandemin finns inte” och till och med ”virus finns inte”, vilket nu dragit iväg i en lång, närmast ockult tråd. Jag har hittills aldrig blockat någon, men nu funderat på det för jag gillar inte att det breder ut sig grov desinformation under mina inlägg.
Jag har trist nog nästan inte fått något som kan kallas saklig kritik. Men jag har mottagit åtminstone ett inlägg som jag tror har relevans:
Jag tror nämligen att Lillie har helt rätt i att det hon beskriver är en utbredd ståndpunkt. Som jag föreställer mig att hon ser den kan jag sympatisera med den: hon värnar öppenheten i samhället, hon värnar vår demokrati och hon värnar barnen. Hon vill att Sverige ska vara ett förnuftigt och kunskapsbaserat samhälle som agerar rationellt men också medmänskligt både till vardags och i händelse av kris. Jag vet inte om det här kommer som en chock för Lillie, men det vill jag också.
Jag tror kort sagt att vi i grunden vill samma sak. Det borde vara en bra utgångspunkt för att mötas. Däremot verkar vi oense om vi idag är ett sådant samhälle, eller om vägen dit.
Formatet på Twitter gör hennes inlägg närmast omöjligt att bemöta utan att det blir förenklat eller rentav otrevligt, eftersom man tvingas skala bort alla nyanser för att få plats. Det har Lillie förstås också fått göra. Hon har säkerligen själv massor av nyanser i sina ståndpunkter, men dessa vet jag alltså ingenting om.
Den här texten är riktad till Lillie, och till alla som är beredda att i stort skriva under på det hon säger.
Vad jag vill börja med att fråga är: den här kunskapen hon talar om, vilken var det, egentligen? För vi vet att de styrande haft fel om de flesta centrala aspekter om det här viruset: dödlighet, smittsamhet, asymtomatisk och presymtomatisk smitta, barns smittsamhet, om immuniteten varar och kanske främst hur det smittar. Vid varje tidpunkt var deras modeller och förutsägelser närmast skriande fel: ”viruset skulle inte komma hit”, när det var uppenbart att den risken antingen var överhängande eller det redan var här. ”Utbrottet blir litet” och ”utbrottet är snart över” när vi hade exponentiellt ökande antal fall, ”snart har vi flockimmunitet” när ingenting tydde på det, ”vi får ingen andra våg”, ”vi får ingen tredje våg”, osv. Dessa utsagor visade sig inte bara vara felaktiga i efterhand utan var mycket osannolika eller oförenliga med verkligheten redan när de gjordes.
Vidare har viruset, till skillnad från i de flesta andra länder, i Sverige aldrig beskrivits eller hanterats som luftburet, och vi har istället haft tejp på golvet och handsprit. Avsevärt mycket bättre ur smittskyddssynpunkt hade varit en tydlig redogörelse av hur viruset smittar, följt av en rekommendation eller krav på ordentliga andningsskydd (FFP2/FFP3) i offentliga miljöer, att man förklarat hur dessa ska användas istället för att sprida desinformation om dem, samt fokus på bättre ventilation. (Sen är det så klart trevligt att folk är rena om händerna.)
Av någon anledning har denna basala information aldrig nått det här landets befolkning. Studier har gjorts bland svenskar om vilka åtgärder som har bäst effekt mot smittspridning, och resultatet har varit närmast inverterat mot etablerad vetenskap. Hur kommer det sig?
Nästa problem är att de politiker Lillie uttrycker stöd för – den S-ledda förra regeringen – nästan inget gjorde. Detta är inget unikt för pandemin eller den regeringen utan verkar närmast systematiskt gälla krishantering i Sverige. Dåvarande stadsminister Stefan Löven sa själv i KU-förhör att det varit tjänstefel att gå emot Folkhälsomyndigheten. Han litade blint på dem, och viktiga beslut verkar har fattats av dem snarare än hans regering. Som jag framhöll i artikeln är detta ett demokratiskt problem: vi kan inte rösta bort tjänstemän.
Jag är inte säker på att Lillie riktar det mot mig, men jag har ibland uppfattat att det tolkats in att jag och andra som velat se mer smittskydd har någon slags auktoritär läggning, vill se ”tuffare tag” eller till och med njuter av att överheten domderar med folk. För mig är det som att klandra någon som vill att vi använder bilbälten eller håller hastighetsbegränsningar för att vara auktoritär (men jag kan föreställa mig att sådana debatter fördes när dessa skulle införas). Vi har lagar och regler i trafiken och en mängd andra områden för att skydda oss själva och andra och jag kan inte se att det finns skäl till att det inte ska gälla smittor, tvärt om: här är det än viktigare då risken att skada andra är större. Så på tal om demokrati undrar jag: är det verkligen en demokratisk rättighet att få smitta andra med svåra sjukdomar hur som helst?
Detta är kanske det jag haft svårast att förstå: hur så många, i synnerhet de som beskriver sig som politiskt vänster, inte visat mer solidaritet med människor som varit extra utsatta för att drabbas allvarligt av det här viruset. Dessa har fått bära det ansvaret själva och hållit sig undan så gott de kunnat medan vi andra väsentligen fått festa på som vanligt, eller åtminstone tryckt på för att få göra det. Dessutom har förekomsten av lång-/postcovid urholkat relevansen av begreppet ”riskgrupp” – vi har alla löpt relativt hög risk att drabbas allvarligt av det här viruset. Oroande tecken på detta kom redan under våren 2020, men det är aldrig något man tagit hänsyn till i Sverige utan detta har snarare förtigits.
Så: det finns alltför mycket evidens för att pandemin i Sverige inte alls vilat på någon vetenskaplig grund, utan istället styrts av helt andra faktorer som jag ännu inte helt förstått mig på, men som inkluderar: tillfälligheter, missuppfattningar, prestige och en nationalistisk självgodhet som ärligt talat står mig upp i halsen.
Det fanns mycket vi kunnat göra utan stor påverkan på människors liv, men vi lät bli, och det vi gjorde gjorde vi för sent. Kanske är det dessutom värt att avstå vissa saker och göra sig visst besvär under en tid om det tros rädda många liv? Barn tar förstås skada om deras vårdnadshavare dör. Och det var ren tur att viruset inte var farligare för barn. Det kanske var bekvämt att slippa göra så mycket, men vi tog stora risker.
En central punkt där det verkar som att ”de båda lägren” (de som sympatiserar med Sveriges hållning under pandemin och de som kritiserar den) pratar förbi varandra: ena sidan tittar på resultatet och konstaterar: det blev väl inte så farligt, vi klarade oss åtminstone inte tydligt sämre än andra länder, och vi slapp en massa jobbiga restriktioner. Jag och andra som varit kritiska tittar istället på hur man agerat givet vad som var känt vid ett visst tillfälle. Gör man det är det väldigt svårt att få ihop hanteringen till något förnuftigt. Man kan delta i rysk roulette där man får en måttlig summa pengar om man överlever, det betyder inte att det är vettigt att prova. Vi chansade och det blev inte total katastrof. Det betyder inte att det var klokt.
Jag förespråkar kort sagt att vi tänker igenom pandemihantering ordentligt till en annan gång och förbereder oss grundligt. Jag påstår inte att det är självklart vad man bör göra, tvärt om. Åtgärder kostar, det kan vara svårt att överblicka följderna, men samma sak gäller ju nya virus. Vi har diskuterat detta sedan våren 2020, ändå förefaller det som att vi inte kommit någon vart. Men det här behöver studeras seriöst, vilket tämligen uppenbart inte gjorts inför den här pandemin. Covid bör ses som en generalrepetition inför något värre. Det jag ser nu är att vi drar fel slutsatser genom att girigt omfamna alla tecken på att vi gjort rätt, istället för att tänka en smula självkritiskt. Min stora oro är att det en dag kommer en nyhet att något i stil med fågelinfluensa muterat och blivit luftburet, och vi i Sverige bara: ”Inga problem, vi gjorde ju rätt senast som höll skolorna öppna etc, så vi gör likadant igen.” Jag önskar - som ett minimum - att vi alla kan se och enas om att det inte vore rätt lärdom att dra av den här pandemin.
