Tegnell och hans toppjobb

Turerna kring det som först presenterades som ett ”toppjobb” åt Anders Tegnell på WHO börjar bli många. Hans fanclub, inklusive Emma Frans, Agnes Wold samt i princip alla större medier i landet var snabba med att gratulera. Anders Lindberg på Aftonbladet använde det som ett direkt argument för att Sveriges pandemistrategi varit lyckad:

 

Det är svårt att frigöra sig från tanken att precis det varit avsikten. Snart visade det sig dock att det var oklart om jobbet ens fanns. Det var åtminstone inget WHO ville kännas vid. Folkhälsomyndigheten menade att det förelåg ett missförstånd. De ändrade också i sitt ursprungliga pressmeddelande flera gånger. Igår, den 20 april, tillkännagav myndigheten slutligen att det inte blir något:

 

Samma dag som jobbet presenterades, den 9 mars, intervjuades Tegnell i Sveriges Radio P4: 

Schultz: "När tillträder du den här tjänsten?"

Tegnell: "Det börjar officiellt på måndag." (alltså 14 mars)

Det är förstås underligt att Tegnell på onsdagen tror att han ska börja ett nytt jobb på måndagen efter, utan att jobbet finns. Så brukar det åtminstone inte se ut när jag söker jobb. Oavsett verkar Tegnell sedan dess istället ha varit på - säkert välbehövlig - semester, med ett autosvar på mailen där det framgår att han ”tjänstgör tillsvidare inte på Folkhälsomyndigheten”. 

Men nu är han alltså anställd där igen, uppenbarligen med en hastigt improviserad ny arbetsbeskrivning.

Av kommentarerna från WHO framgår det tydligt att det inte är WHO som efterfrågat Tegnell, utan att det är Sverige som legat på för att få in honom där, men trots att vi skulle stå för alla kostnader, har de avböjt.

Som en extra knorr på ovanstående röra har ljudet från sändningen som innehöll ovan nämnda intervju med Tegnell ersatts med tystnad, fram till 33 minuter och 38 sekunder in i sädningen – vilket händelsevis är precis efter intervjun, som var vid 32 minuter. Därefter fortsätter programmet som normalt i ytterligare nästan 40 minuter. Så här ser hela ljudfilen ut i grafisk form:

 

 I tystnaden är det ljud här och där i några sekunder, till synes ganska slumpmässigt. Vid 18:24 hör man t.ex. ”...och Anders Tegnell…” sen blir det tyst igen. Det är det enda som rör Tegnell i programmet som finns kvar.

Varför ljudet försvunnit, och när, är oklart. Det har saknats åtminstone sedan den 23 mars. Spåren finns i en skärmdump från twitter:

 

Det skulle kunna vara relaterat till något upphovsrättsligt, men då brukar det framgå. Det skulle kunna röra sig om något tekniskt fel, men det är onekligen en ytterst märklig slump att det fungerar felfritt igen precis efter intervjun och sedan resten av sändningen, samt att hela programmet ursprungligen gick att lyssna på.

Inget av det här känns bra, eller normalt: en av våra myndigheter presenterar med pompa och ståt att deras högst uppsatta tjänsteman, kontroversiell globalt genom vår avvikande pandemihantering, blivit speciellt utvald till ett internationellt högstatusjobb, och sen visar det sig att det i själva verket är de själva som försökt skohorna in honom där, men till slut fått ge sig. Hade de rentav hoppats att genom att basunera ut det innan det var klart skulle de få WHO att vika sig? Har det här gått rekorderligt till? Varför är det så mycket hysch-hysch? Censurerar svenska statsmedier frivilligt sig själva i frågor som rör pandemin och dess hantering, eller blir de tvingade? Har det i så fall hänt fler gånger, och sen hur länge då? Hur kommer det sig att av alla de oräkeliga gånger något varit felaktigt i medias rapportering kring pandemin, har det alltid varit till Sveriges fördel? Varför är så mycket som rör pandemin så… konstigt?

 

Tillägg 22-04-21 15:30

Det här med det utraderade radioprogrammet har uppmärksammats mycket på twitter under dagen, och under tiden som jag skrev den här texten återuppstod ljudfilen mirakulöst, inklusive intervjun med Tegnell, alltså efter att ha saknats i ungefär en månad. Intervjun finns nu av någon anledning redan vid 18 minuter. Sveriges Radio har lagt upp en kommentar: "Tidigare ljudfil innehöll ett tekniskt fel. Ljudfilen har därför uppdaterats."

Pandemiska funderingar

Vi har levt under coronapandemins ok i två år nu, och trots relativt hög vaccinationsgrad och ytterligare många som borde ha immunitet efter genomgången infektion ser det inte direkt mycket bättre ut än för ett år sen: färre på IVA, men lika många på sjukhus. Vårdtiden är lite kortare för omikron så antalet unika patienter är högt. Dödstalen stiger också brant, hur mycket är för tidigt att säga. Men framför allt: vi har otroligt många smittade och sjuka, många fler än någonsin tidigare. Centrala samhällsfunktioner haltar betänkligt. Omkring en fjärdedel av skolelever och lärare är hemma – sjuka eller i karantän. Ansenliga delar av tågtrafiken är inställd. Runt jul kom signaler från sjukvården om att läget var mycket ansträngt. På sistone har det varit ganska tyst därifrån, men under tiden har fallen och inläggningarna ökat dramatiskt. Hur står det till på vårdavdelningarna egentligen?

Omikron är, trots vad som sägs, inte som en vanlig influensa eller förkylning. För enskilda individer kan den vara det, och kanske efter tre vaccindoser, men på gruppnivå är covid en betydligt värre sjukdom med långtidseffekter vi ännu inte känner till omfattningen av. Samtidigt ställs krav på att slopa vad vi har av åtgärder. Viruset är inte lägre samhällsfarligt, menar många. Jag undrar om de frågat de 2000 som ligger på sjukhus just nu. Och nästa vecka kommer det vara 2000 nya. Vi är just nu ofria, och samhället går på knäna, inte p.g.a. åtgärderna, utan p.g.a. den enorma spridningen av ett farligt virus. Men det är förstås mycket enklare att göra åtgärderna till syndabock.

Argumentet (Jan Albert igår, t.ex.) är att eftersom vi inte hanterar covid-19 som om det vore samhällsfarligt (alltså i strid med lagen), så är det fånigt att klassa sjukdomen som det. Men med sådana baklängesresonemang kan man rättfärdiga lite vad som helst: Vi är så långt ifrån att nå miljömålen, så det är lika bra att vi stryker dem. Underhållet på järnvägen är eftersatt, så vi kan lika gärna lägga ner den. Det är så många som stjäl, så stöld borde inte längre vara ett brott. Man kan ha en diskussion om klassningen, men att vi underlåtit att ta smittan på tillräckligt allvar är inte ett bra skäl.

Samtidigt är de åtgärder vi har uppenbarligen inte bra åtgärder. De har beskrivits som en potemkinkuliss, vilket verkligen känns träffande – de ser ut som en seriös räcka insatser mot smitta, men ställer rimligen till det mer för folk än de gör nytta. Jag hade bytt hela paketet av ”8 vid bord där, 20 på tillställning där, 50 i den lokalen, servering fram till visst klockslag, alla måste sitta, en meters mellanrum” mot ett tydligt krav på ffp2-munskydd inomhus i samtliga offentliga miljöer. Varför? Därför att dessa åtgärder är baserade på en helt förlegad syn på hur smittan sprids.

Vi får höra att det här är slutklämmen, att det snart är "över". Men med tanke på hur det ser ut måste man fråga sig om det verkligen finns tunga skäl att tro att så är fallet. Vi har efter bara några veckor med omikron redan fått en ny subvariant (BA2), som tränger ut den gamla. Det lutar åt att det går att få den också, även om man nyligen haft omikron. Är det den sista, och sen blir det lugnt? I ärlighetens namn ser det mer ut som: mer smitta ger mer grogrund för fler nya mutationer, mot vilka vi har sämre immunitet, som leder till mer sjukdom och elände, ad infinitum.

Nästan lika länge som vi levt med pandemin har vi fått höra att flockimmuniteten är precis runt hörnet. Den har hittills aldrig synts till. Att vi redan haft så mycket smitta skulle skydda oss mot omikron, menade flera tongivande profiler. Det var uppenbarligen fel. Men nu, bara någon månad senare, låter de återigen säkra på att få rätt. Men om deras förhoppningar inte slår in den här gången heller, kan det vara så att vi istället står inför en oändlig loop av smittvågor och nya varianter, med nuläget som nytt normalläge på obestämd tid?

Enda vägen ut är då att ta kontrollen över smittan. Att ha noll fall och utrota sjukdomen inom överskådlig framtid verkar inte realistiskt såvitt jag kan förstå, om inte annat för att den är zoonotisk. Samtidigt ser nuvarande kurs, med okontrollerad smittspridning, alltmer hopplös ut. Alla vill bara att det här ska ta slut, men ingen i beslutsfattande position verkar orka göra analysen för vad som faktiskt krävs för att det ska ske.