Domedagsargumentet

Med tanke på det allt oroligare politiska världsläget och att personen med tillgång till hälften av kärnvapnen på planeten tycks sakna impulskontroll, att artificiell superintelligens förefaller möjlig inom några årtionden och att avancerad nanoteknologi kanske snart är här, kan man undra hur mänsklighetens framtidsutsikter egentligen ser ut. Det går att samla dessa hot tillsammans med andra existentiella risker som asteroidnedslag, kollisioner med svarta hål, supervulkaner och pandemier, tilldela var och en av dem en viss sannolikhet att inträffa varje år och utifrån det göra en prognos över våra framtidsutsikter. Detta har gjorts, och en sådan beräkning kom fram till omkring 19% risk för utplåning innan seklet är slut. Osäkerheten är förstås stor och det finns alltid möjligheten att någonting har förbisetts; någon idag helt okänd potentiellt förödande teknologi kan ju lura runt hörnet. När allt kommer omkring var många av de allvarligaste hoten på listan inte ens påtänkta för hundra år sedan.

John Martin, The Great Day of His Wrath, wikimedia commons

Det finns dock ett helt annat sätt att resonera kring det här, ett angreppssätt som inte fördjupar sig i detaljer om sannolikheter för olika naturkatastrofer eller scenarier där tekniker slår tillbaka mot oss. Det är ett filosofiskt resonemang som, åtminstone på ytan, är mycket enklare än så. Det lyder som följer:

Antag att du framför dig har en stor urna, som innehåller antingen tio eller en miljon bollar. Bollarna är i båda fallen numrerade i sekvens: 1, 2, 3, osv. Din uppgift är att gissa vilket av de båda fallen det är. Du får dock en ledtråd: du får dra en boll ur urnan.

Filosofiska experiment med självaktning inbegriper alltid en urna. Just denna härrör från Staffordshire, England. Foto: wikimedia commons.

Du drar en boll, tittar på den, och ser att den har nummer sju. Det utgör ett mycket starkt skäl att tro att det är urnan med tio bollar du har framför dig: hade det varit urnan med en miljon bollar är det bara en boll av hundra tusen som bara har en siffra.

Istället för urnor, tänk nu istället på två scenarier för mänskligheten. I det ena är det totala antalet människor som kommer att ha levt under historien, från den första gruppen samlare på Afrikas savanner tills någon framtida katastrof slutligen gör slut på oss, av storleksordningen ett par hundra miljarder. I det andra scenariot är detta antal är mycket större, säg några tusen biljoner.

Det faktum att du redan är född, och att ditt ordningsnummer i mänskligheten är omkring 100 miljarder, utgör, på samma sätt som med urnorna, ett mycket starkt skäl att tro att det är scenariot med den mindre mänskligheten som är den riktiga. Den statistiskt bästa gissningen på hur många människor historien totalt kommer innehålla är i den här situationen att dubblera sitt födelseordningsnummer - alltså omkring 200 miljarder. Om befolkningskurvan planar ut kring nio miljarder blir konsekvensen att det mest troliga är vi dör ut om ca 800 år, och nästan helt säkert inom 16 000 år. Fortsätter befolkningen att växa, kommer undergången inträffa ännu tidigare.

Det är hela argumentet. Det har formulerats på lite olika sätt, men kärnan i det är reflektionen att det vore osannolikt att ha fötts extremt tidigt bland alla människor. Alla kan i princip föra det här resonemanget och de födda alldeles i början och slutet av av historien kommer att göra dåliga skattningar, men den stora majoriteten där emellan kommer att få ungefär rätt storleksordning. Det troligaste är att tillhöra den kategorin, helt enkelt för att den är störst.

Den spontana reaktionen brukar vara att det hela låter korkat, och det har funnits gott om invändningar sedan det först formulerades 1983 av astrofysikern Brandon Carter. Men mot var och en av dessa invändningar har det i sin tur kommit invändningar, och så vidare. Det har alltså debatterats flitigt, och ett antal akademiska artiklar har behandlat det, men det är än idag en öppen fråga om argumentet håller eller inte. Om det är ogiltigt, är det troligen det av någon relativt "djup" orsak, inte på grund av någon trivial tankevurpa som alla missat.
 
Om det ändå låter osannolikt att vi skulle dö ut inom något årtusende med tanke på att vi överlevt så länge hittills, betänk då att det här är ett skolexempel på urvalsskevhet (selection bias): vi hade inte kunnat begrunda våra utsikter alls om vi redan var utrotade, så att vi klarat oss hittills säger ingenting om våra chanser framöver. Tas det i beaktande att den andra metoden för uppskattning av risken för utplåning, den via sannolikheter för olika katastrofer, kommit fram till 19% inom drygt 80 år, är faktiskt domedagsresonemanget närmast en lättnad.

Oavsett tycks utsikterna inte se alltför muntra ut. Fast det finns några kryphål.

Ett är att resonemanget noga räknat inte säger något om eller när vi ska dö ut, bara att det kommer födas ett begränsat antal nya människor. Kanske kommer vi lära oss att förlänga våra liv väldigt mycket, kanske i stort sett bli odödliga? Om inte i biologisk form så kanske i digital? Det leder raskt in på nästa kryphål: vad räknas in i klassen "människor" som argumentet grundar sig på? Är t.ex. digitaliserade personer (om det nu en dag blir möjligt) också människor? De kommer kunna ha radikalt annorlunda kognitiva förmågor än vad vi har. Eller kommer vi en dag att med bioteknikens hjälp ha evolverat till något så annorlunda att det måste räknas som något annat?

Andra, ännu mer svårutredda kryphål går ut på att det inte bara är människor som ska räknas utan alla tillräckligt intelligenta (medvetna?) observatörer, så att hypotetiska intelligenta utomjordningar också ska tas med, och/eller att människor från parallella universa ska räknas in. Resultatet av dessa båda fall ska vara att alla dessa nya observatörer precis kompenserar för domedagsargumentets ökade sannolikhet för undergång. Att verifiera det lämnas som övning åt läsaren, som det brukar stå i matteböcker.

Oavsett om man håller domedagsargumentet för sant eller inte är det spännande att fundera på, och till skillnad mot vad man kanske skull kunnat tro utgör det inte någon isolerad ö av esoteriskt filosofiskt tankegods, utan leder snabbt in på andra filosofiska områden, med sina egna problem och paradoxer.

Och, slutligen, oavsett domedagsargumentet är de existentiella riskerna högst verkliga och det verkar vara en god idé att sträva efter att försöka minimera dem.

Kall vår här betyder kallt på nordpolen och överdrivet klimathot - eller?

Våren har varit kall, onekligen. Kanske skapar det tvivel om klimatproblemen. Det verkar osannolikt att det kan vara så värst illa när det ändå varit kallare än normalt under lång tid. Konstigt nog har det varit klart varmare än normalt på nordpolen under samma tid och istäcket i Arktis är rekordlitet för den här tiden på året. Hur går det ihop? Hänger det rentav samman?

Ja, det visar sig göra det. Fenomenet kallas arktisk oscillation.

När tryckskillnaden mellan Arktis och sydligare breddgrader är stor, skapas starka vindar runt polarregionen som har effekten att den kalla luften där hålls kvar.

När tryckskillnaden minskar försvagas vindarna och den kalla luften slipper ut. Resultatet är att det blir varmare än normalt kring nordpolen och kallare än normalt i Europa. Just nu är vi i ett läge där skillnaden är nära nog rekordliten.

Arktisk Oscillation. Till vänster stor tryckskillnad ("positiv fas") med starka vindar som håller kvar kalluften i Arktis. Till höger motsatsen. Där är vi nu.

Alltså är det tyvärr snarare så att eftersom det är kallt här, betyder det att kylan kommit hit från Arktis där den egentligen hör hemma. Att den kommer hit är inte bara ett irritationsmoment för oss när vi måste dra ner mössan över öronen istället för att kunna sitta i kortärmat på uteserveringar, det påskyndar avsmältningen av isen i Arktis med potentiellt katastrofala följder för klimatet på längre sikt. Artiklar på sistone har talat om isfritt Arktis om 20 år. Det tror jag är en konservativ bedömning, jag tror att det är omkring 50% risk att det någon gång under sensommaren i år kommer vara öppet vatten på nordpolen. Det grundar jag på bl.a. följande graf, som visar en prognos över isvolymen i sommar.

Man kan rimligen bortse från alla kurvor utom de gula och den prickade röda, då de övriga är äldre data - avsmältningen beter sig helt enkelt inte så längre. Om utveckling blir som någon av de nedre gula, dvs som avsmältningen sett ut under flera av de senaste åren, kommer isvolymen i början av hösten vara långt under 2000 kubikkilometer, vilket i praktiken kan innebära öppet vatten vid nordpolen, då det mesta av den tjockaste isen alltid återfinns strax norr om och väster om Grönland. Allt under 1000 kubikkilometer innebär "väsentligen isfritt Arktis" - inga stora, sammanhängande istäcken, utan bara spridda ismassor, flak och issörja. Vad det innebär för ekosystemen där, och i förlängningen för oss alla, törs jag inte tänka på. Och under tiden fortsätter vi konsumera för fyra jordklot som om allt var som vanligt.

foto: Kerstin Langenberger